Detta är en argumenterande text med avsikt att påverka. Åsikterna som förmedlas här är skribenten/skribenternas egna.

Varför har i stort sätt varenda politiker, statsvetare och makroanalytiker, i åratal, haft konsekvent fel gällande brexit? Varför, trots alla EU:s problem, har nästan bara domedagsprofetior kring Storbritanniens framtid presenterats? Jo, på grund av att intressedriven politisering parat med karriärism och grupptänkande resulterat i att fokus hamnat på EU-medlemskapets fördelar samtidigt som nackdelarna konsekvent låtsats bort.

Fortfarande tar nästan inga EU-analyser till höjd för någon av följande faktorer: Att närheten mellan EU-byråkratin och samhällets lobbyistdrakar nu är så intim och ogenomlyst att Bryssel strukturellt favoriserar en statisk och entreprenörsfientlig oligopolordning.

Att franska och tyska särintressen dominerar den inre marknaden så till den grad att till exempel franska jordbrukssubventioner och tyska energiavtal med Ryssland får grönt ljus medan handelsavtal med bland annat USA stoppas.

Att Eurosoppan utvecklats till en tickande bomb men ändå fortsätter goda skattepengar att kastas efter dåliga (inklusive snart också svenska skattekronor efter att man trollat med termer och döpt det senaste räddningsinitiativet till ”coronafonden”).

Att medlemsländerna i södra Europa hämmas av en för dem kraftigt övervärderad valuta vilket i högsta grad bidragit till en ungdomsarbetslöshet, i åratal, runt 40 procent. Att rundtransfereringen av skattemedel innebär att bidragsmottagare i hela Europa slösar tid på att ticka byråkratboxar som premierar EU-entusiasm men har väldigt liten praktisk bäring på hållbar verksamhetsutveckling.

Att länder som i relativa termer sköter sin ekonomi varje år, som ”tack” tvingas pytsa in ännu mer pengar för att hålla EU:s sämsta ekonomier under armarna (sedan Sveriges EU-inträde har den årliga medlemsavgiften ökat från 11 till över 40 miljarder).

Att EU:s tentakler in i utbildningssfären är så omfattande att många akademiker numera påminner om managementkonsulter som arvoderas för att tillhandahålla intellektuella alibin för en redan existerande expansionsplan. Att karriäristiskt ja-sägeri inom statsförvaltningen nu konsekvent övertrumfar plikten att tillvarata det egna landets intressen. Sistnämnda tar sig inte minst uttryck i floden av medhårsstrykande EU-rapporter som produceras på Sveriges enheter för ”allsidig EU-analys” (till exempel Sieps). Så mycket för det heliga löftet, inför Sveriges medlemskapsomröstning år 1994, om att svensk förvaltning minsann skulle agera effektiv motvikt mot eventuella expansionsplaner i Bryssel.

Det i särklass gravaste analysmisstaget – såväl politiskt som ekonomiskt – är ändå att så få tar höjd för effekterna av Europas reverserade demokratiutveckling. Vips så hade en icke-folkvald kommission transformerat ”frihandelsprojektet” EU till en politisk koloss som nu har fingrarna i precis alla politiska syltburkar. Till sitt förfogande har den en armada skattefinansierade PR-aktörer som sprider den befängda myten att EU-maskineriet värnar om demokratin. Trots återkomsten av fördemokratiska intresseberättelser som att det outbildade folket inte begriper sitt eget bästa.

Så eftersom vi redan har alldeles för mycket EU – och alla (!) beslut leder till ännu mera EU – så är det inte längre i Sveriges intresse att alls sitta med vid EU-bordet. Inte minst som vi utövade ett avsevärt större inflytande i Europa när vi stod utanför EU och istället agerade med en Pan-Nordisk röst.

Oaktat alla tusentals förnumstiga expertprofetior om att himlen kommer att trilla in utanför EU så finns det all anledning att tro att Storbritannien nu anslutit sig till Norge och Schweiz som ett land som inte bara blivit mer demokratiskt än Europas samtliga EU-länder – utan också mer ekonomiskt vitalt.

Eftersom den fria tillgången till EU:s inre marknad aldrig varit mer värd än det sammanlagda värdet av en intakt ansvarsutkrävande demokrati, en hederlig(are) samhällsdebatt samt en ekonomisk spelplan som inte är hårdriggad till de stora (lobbyist)drakarnas fördel.

Att sådant spelar roll manifesteras av att Downing Street varit fullt medvetet om att det som icke-EU land är avsevärt svårare att glida undan ansvar gällande exempelvis vaccinprogrammet. I Storbritannien har nu ungefär 40 procent av befolkningen fått första injektionen (snart alla över 50). Under tiden står Ursula von der Leyen och Stefan Löfven, på sina betydligt mer både sparsamma och hårdregisserade pressframträdanden, och levererar klyschor gällande ”det allvarliga läget”. Samt pekar finger i alla riktningar utom den egna. Inklusive mot Astra Zeneca som snarare borde hedras för sin mirakulösa fältinsats för att lösa ett stort antal länders huvudproblem.

Omröstningen kring coronafonden är farsartad. I nästan alla huvudroller figurerar riksdagspolitruker som surrar om att lite dåliga beslut får man ”ibland” tåla för att få sitta med vid EU-bordet. Problemet är bara att ”ibland” borde bytas ut mot alltid för det var åratal sedan EU expanderade långt utöver vad det svenska folket sanktionerat. Så eftersom vi redan har alldeles för mycket EU – och alla (!) beslut leder till ännu mera EU – så är det inte längre i Sveriges intresse att alls sitta med vid EU-bordet. Inte minst som vi utövade ett avsevärt större inflytande i Europa när vi stod utanför EU och istället agerade med en Pan-Nordisk röst.

Men så får man inte prata i riksdagen för där är EU en helig ko samtidigt som verkligheten ofta tycks hanteras som ett irritationsmoment. Så hur har det blivit så? Jo, ytterst för att den mänskliga naturen alltid haft svårt att stå emot paketet högre lön, mindre insyn (lägre prestationskrav), hålla-varandra-om-ryggen-anda samt glamoröst internationellt fraterniserande. Vi borde vetat bättre när vi väljare år 1994 – inklusive undertecknad – trodde att det ens skulle kunna sluta lyckligt genom att tillåta transferering av väljarmakt till en byråkrati i fjärran land med icke-folkvalda överst i maktpyramiden. 

Den svenska statsförvaltningens idel EU-apologeter sviker inte bara Sveriges väljare, skattebetalare, konsumenter och entreprenörer – utan i en mening även sig själva. För åtminstone lite intellektuellt motbjudande måste det trots allt vara, särskilt för till synes kompetenta personer som exempelvis EU-minister Hans Dahlgren, att ha i uppdrag att konsekvent ducka en hederlig debatt genom plattityder som följande: ”Vi behöver kanske skruva på någon mutter här eller där men i det stora hela fungerar EU-samarbetet alldeles utmärkt!”

Fler än jag som börjat skönja doften av Bagdad-Bob?

Mark Brolin
Omvärldsstrateg och nationalekonomen