Illustration: Pixabay
Debatt

Kris eller systemfel på arbetsmarknaden?

Sveriges sysselsättningsproblem är betydligt större än som framgår av den officiella arbetslöshets- och sysselsättningsstatistiken. Det skriver Lennart Göranson, marknadspolitisk talesperson för Medborgerlig Samling.

Uppdaterad 2020-09-09
Publicerad 2020-09-09
Lennart Göranson.

Enligt en artikel i nättidningen Arbetsmarknadsnytt den 2/9 arbetar för närvarande bara 40 procent av Sveriges befolkning. Det är den lägsta andelen sedan år 2000. I samband med coronakrisen har antalet personer i sysselsättning minskat kraftigt, men antalet personer som verkligen är i arbete har minskat långt mer. 

Enligt SCB:s senaste Arbetskraftsundersökning (AKU) har arbetslösheten nu stigit till 8,9 procent. Det är en hög siffra, men framstår ändå som låg jämfört med andelen av befolkningen som inte arbetar. Förklaringen handlar om definitioner och avgränsningar. Som arbetslös definieras en person som är utan arbete, kan ta ett arbete och aktivt sökt arbete eller som avvaktar ett arbete som börjar inom tre månader.

En person som är sysselsatt enligt AKU kan inte klassas som arbetslös. Som sysselsatt räknas i AKU, utöver den som under referensveckan arbetade heltid, 

  • den som under referensveckan utförde avlönat eller oavlönat arbete under en timma eller mer,
  • den som under referensveckan inte utförde något arbete men hade en anställning, var medhjälpande hushållsmedlem eller var egenföretagare och var tillfälligt frånvarande, och
  • den som deltog i vissa arbetsmarknadspolitiska program.

Vissa grupper räknats inte som en del av arbetskraften. De räknas därmed inte som arbetslösa. De utgör inte heller en bas för beräkning av sysselsättningsgraden. Det gäller bland annat 

  • studerande som inte sökt arbete, pensionärer, hemarbetande, värnpliktiga eller långvarigt sjuka, och
  • personer som velat och kunnat ta arbete under referensveckan men inte sökt något arbete.

Dessutom står de personer som befinner i Sverige utan att ha fått uppehållstillstånd helt utanför statistiken, vare sig de försörjer sig själva eller är bidragsberoende. 

Sverige har blivit ett land där alltför få klarar att försörja sig själva och sin familj utan tillskott av skattemedel. Problemet är betydligt större än som framgår av den officiella arbetslöshets- och sysselsättningsstatistiken. Det handlar inte bara om att stora grupper definieras bort ur underlaget för statistiken. Därtill kommer att många av dem som räknas som arbetande eller sysselsatta helt eller delvis får sin försörjning genom tillskott av budgetmedel.

En rad systemfel har skapat en allvarlig situation på dagens svenska arbetsmarknad. Den präglas av höga trösklar för inträde i och utträde ur en anställning. Skyddet för den som redan har en anställning har utformats på ett sätt som skapar spärrar för dem som står utanför. Arbetsmarknaden har också blivit alltmer exklusiv genom att kraven på utbildning ställer stora delar av dem som lämnar skolan – ofta utan godkänt avgångsbetyg – utan möjlighet till anställning. Politiken har alltmer inriktats på olika typer av arbetsmarknadspolitiska program och subventionerade anställningar.

Möjligheterna till olika former av bidrag har många gånger undergrävt incitamenten att ta ett osubventionerat jobb eftersom det har framstått som mindre lönsamt. Regelverket är i hög grad utformat för anställningskontrakt som enda vägen till egenförsörjning. Villkoren för egenregiverksamhet, bland annat i form av mikroföretag, är däremot ogynnsamma. 

De förslag till lösningar som hittills har förts fram i debatten är alla återvändsgränder. Riksdagspartierna har föreslagit sänkta ingångslöner, utbildning och arbetsmarknadspolitiska program. Men en lägre lön löser inte problemet om den arbetssökande saknar förutsättningar för att klara det erbjudna jobbet. Utbildning löser inte problemet om en vuxen person skulle behöva komplettera sin kompetens motsvarande tolv års studier i svensk skola. Och åtgärder som i realiteten ofta innebär livslång skattefinansierad ersättning för sysselsättning som inte efterfrågas på marknaden är ekonomiskt ohållbart.

För att fler lättare ska kunna nå egen försörjning måste arbetsmarknaden bli mer flexibel, det måste bli ekonomiskt möjligt att skapa enkla jobb, det måste blir mer attraktivt att jobba i stället för att få bidrag och det måste bli lättare att skapa sin försörjning på andra sätt än genom anställningskontrakt.

Regeringspartierna, stödpartierna och oppositionen har alla lanserat förslag till åtgärder som utgår från att det enbart handlar om en kris skapad av coronapandemin. Men situationen på den svenska arbetsmarknaden var inte nämnvärt bättre under tiden före mars 2020. Systemfelen kommer att finnas kvar när smittläget förbättras och alla hjul börjar snurra igen. Därför vore det bättre att genomföra de nödvändiga åtgärderna redan nu, i stället för att ta krisen som en förevändning för att slippa svåra beslut.

Lennart Göranson
Marknadspolitisk talesperson, Medborgerlig Samling


 

Platsannonser