Även om det bara har gått ett år så har man nästan glömt stämningsläget när paniken grep tag i oss under pandemivåren och det hamstrades toapapper och nachochips. I paniken tog man det säkra före det osäkra och ville sitta på så mycket likviditet som bara var möjligt. Fondsparare sålde allt som gick att sälja, däribland sina innehav i företagsobligationsfonder. Utflödet ur fonderna uppskattades till 30 miljarder och allt skulle ut på bara en månad. Så stora flöden under så kort tid hade marknaden aldrig tidigare upplevt. Stresstestet var alltså ett faktum. Hur gick det då?

Stressen kulminerade när ett tiotal fondbolag bestämde sig, i samråd med Finansinspektionen för att temporärt stänga sina fonder för uttag men för att ganska snabbt, ett par dagar senare, öppna för uttag igen. Endast någon enstaka fond hade stängt under en längre period. Att det finns likviditetsrisk och utmaningar med värderingar har vi själva tagit upp i ett antal olika debattartiklar även före pandemivåren. Men med beaktande av storheterna på utflödet under så kort tid hade man faktiskt kunnat förvänta sig ett värre utfall och mätt i fallhöjd föll inte heller fondkurserna mycket mer i Sverige jämfört med europeiska index.

Annons

”Risken är, som alltid, tämligen linjär. Ju högre förväntad avkastning desto högre förväntad risk – det gäller även likviditetsrisk.”

Som konsekvens av våren 2020 och marknadens funktionssätt vill Riksbanken och Finansinspektionen se förändringar. Det handlar om förbättrade likviditetsverktyg men även möjlighet för fonder att begränsa uttagsmöjligheter för placerarna.

Det är bra att myndigheterna belyser problem, men en förhoppning i stället för ännu fler regler och ännu större administrativa kostnader, är att fondbolag själva adresserar problematiken genom att helt enkelt öka andelen likvida innehav för att bättre kunna möta större uttag och för att parera eventuell värderingsproblematik. Utmaningen med detta är, i en miljö med nollräntepolitik, att den förväntade avkastningen sjunker något med en större andel av fonden som skulle behöva placeras till noll eller negativ förräntning. Å andra sidan kompenseras detta kanske till viss del av att man faktiskt kan erhålla en högre löpande avkastning i nordiska företagsobligationer jämfört med europeiska. Dessutom kanske en marginellt lägre avkastning är ett pris värt att betala för kunder om alternativet är att kapitalet blir inlåst under en period. Risken är, som alltid, tämligen linjär. Ju högre förväntad avkastning desto högre förväntad risk – det gäller även likviditetsrisk.

En annan del som kan förbättras är marknadsföringen av fonderna. En fond som marknadsförs som en likviditetsfond bör rimligen var just det och ingenting annat. En high yield fond eller fond med ett inslag av high yield kanske inte bör marknadsföra sig som ett alternativ till kassahållning. Det är också tveksamt att utvärderare av fonder ska lägga alltför stor vikt vid standardavvikelse och den så kallade SRRI-skalan när de bedömer fonderna eftersom låg standardavvikelse också kan vara ett tecken på bristande likviditet. En tillgång som inte omsätts varierar inte heller i pris. Får vi nu se en längre period med låg volatilitet kommer fonderna återigen klättra nedåt på SRRI-skalan och antal stjärnutmärkelser kommer att öka kanske just drivet av hög likviditetsrisk snarare än fantastisk förvaltning.

I och med att de svenska bankerna har en begränsad möjlighet att absorbera risk när utbudet av företagsobligationer överstiger efterfrågan så lär det bli trångt i dörren även vid nästa större störning i det finansiella systemet. Ett kortsiktigt utbudstryck leder till sjunkande priser på andrahands-marknaden och därmed sjunkande kurser för fonder med inriktning mot placeringar i företagsobligationer.

Fallande priser på finansiella tillgångar lär vi få uppleva igen. Det går inte reglera bort utan är en naturlig del av utbud och efterfrågemekanismen. Detta skapar också möjligheter för fonder och produkter som har strategier att inte bara kan hantera, utan även dra nytta av uppenbara felprissättningar. Förhoppningsvis så kommer fondsparare och institutionella investerare att inse detta och allokera sitt sparande från mindre flexibla fonder till mer flexibla och då minskar också felprissättningarna.

Som sparare måste man helt enkelt gräva lite djupare för att förstå vilka fonder som har strategier att hantera turbulenta marknader. För även om toapappret och nachochipsen inte tar slut igen lär vi dessvärre få leva med såväl upp- som nedgångar på våra finansiella marknader.

Fredrik Tauson och Magnus Nilsson
Skribenterna är ränte- och kreditförvaltare och förvaltar fonden Total Return Bond Fund på Nordic Cross