Annons

Annons

Därför misslyckas nordiska banker i sitt anti-penningtvättsarbete

Penningtvätt är en skamfläck. Ändå talar finansbranschen inte klarspråk. Det är illa, samtidigt visar internationella studier att Sverige ligger efter på en rad områden, skriver idag Göran Engvall, Cidestra, på Realtids debattsida.

”Det blev alldeles tyt.. då har vi kommit rätt..!”. Orden är Robert Gustafssons i en av de pinsamma men alldeles lysande scenerna i Killing-gängets samhällssatir ”Torsk på Tallinn”, men de kunde lika gärna ha yttrats idag vad gäller det hyperaktuella men för banker så jobbiga ämnet penningtvätt. Med jämna mellanrum blossar de upp – skandalerna i våra nordiska banker – och tillsynsmyndigheterna delar ut böter, massmedia går hårt fram och bankcheferna skyller på Baltikum och lovar bättring. Sedan blir det allt som oftast tyst igen. Tills nästa skandal.

Varför har vi i finansbranschen så svårt att tala om penningtvätt? Och varför talar vi allt som oftast om frågan som om den handlade om regelverksefterlevnad och böter snarare än om att banker faktiskt hjälper tunga brottssyndikat till att legitimt kunna använda pengar som kommer ur fruktansvärda brott som människohandel, barnprostitution och terrorism? 

Enligt FN tvättas årligen cirka 2-5 procent av globala BNP, 2 biljoner dollar. Man behöver inte sticka ut hakan särskilt långt för att konstatera att detta inte är annat än en skam för den finansiella sektorn.

Annons

Annons

Som tur är görs det nu en hel del anti-penningtvättsarbete – ett bra exempel på detta är det nya Nordic KYC (Know Your Customer) Utility, ett samarbete mellan de största bankerna i Norden i arbetet med att identifiera kunder och de verkliga ägarna till de bolag man arbetar med. 

Ett annat exempel på arbete mot penningtvätt är den globala organisationen ACAMS som aktivt utbildar bankpersonal och konsulter inom anti-penningtvätt (Anti-Money Laundering, AML). Under ACAMS globala ”Financial Crime Prevention”-konferens i New York strax innan sommaren sammanstrålade experter från banker som JP Morgan, Bank of America, HSBC, Citigroup och Nordea med tillsynsmyndigheter, konsulter och journalister. Bland annat förklarade Pulitzer Prize-belönade Jake Bernstein hur den dolda parallellvärlden ”Secrecy World” fungerar, där kriminella nätverk och superrika använder skatteparadis och skalbolag för att dölja tillgångar och förmögenheter. Seminariet gav bland annat ett antal ledtrådar till varför AML-arbetet i exempelvis Sverige går trögt. Här är de fem viktigaste punkterna att beakta i det framtida arbetet:

1. Bankers och andra finansiella aktörers intresse av att hindra penningtvätt, trots en riskbaserad anti-penningtvättapproach, drivs inte av risk eller rädsla för kommersiella förluster. Till skillnad från till exempel kreditrisk ger inte penningtvätt potentiella förluster – tvärtom, ju mer pengar du kan få in i systemet, desto större intäkter får du, tämligen riskfritt. Det gör att det måste till andra mål och belöningsmodeller än de rent säljdrivna.

2. De böter som eventuellt delas ut av lokala tillsynsmyndigheter har historiskt varit få och låga till beloppen. 50 miljoner kronor ii böter för en bank som omsätter 100 miljarder kronor innebär förstås inget annat än en axelryckning. I USA och Storbritannien har böterna varit kännbara och det har fått effekt. 2017 gav t ex UK’s Financial Conduct Authority (FCA) 163 miljoner pund och New York Department of Financial Services (DFS) 425 miljoner dollar i i böter till Deutsche Bank för brister i arbetet mot penningtvätt. Det personliga ansvaret är också större på andra sidan Atlanten. Vi behöver ett större ansvarstagande även i Norden.

3. Finansiella aktörer har behandlat anti-penningtvättsarbete i alltför stor utsträckning som ett regelverk och inte som en hörnsten i sitt ansvar som samhällsmedborgare. Det har dessutom varit billigare att medvetet strunta i regelverken och ta böterna än att åtgärda bristerna. Om vi istället skulle sätta oss in i den kriminella verksamhet som pengarna kommer ifrån så skulle medvetenheten och intresset att stoppa flödet öka dramatiskt.

4. Lokala tillsynsmyndigheter och polis har inte haft resurser, kunskap eller nog medel för att kunna vare sig samarbeta med den finansiella sektorn eller hantera den mängd incidenter som varje år anmäls. I Sverige arbetar endast omkring 35 personer på Finanspolisen, den kanske viktigaste instansen i arbetet mot penningtvätt, ett faktum som starkt kritiserats av bland annat Nordea. Detta är en av de största skillnaderna mellan Norden och Storbritannien eller USA – det goda samarbetet mellan amerikanska tillsynsinstanser och amerikanska banker lyfts fram flera gånger under ACAMS konferens i New York. Ska det Nordiska arbetet fungera måste förstås polis och tillsynsmyndigheter ha kompetens och bandbredd nog att professionellt hantera situationen.

5. Vikten av att förstå sina kunder har aldrig varit större. Samarbete och en datadriven KYC/AML-approach är en nödvändighet framåt.

Rasen i Swedbanks och Danske Banks aktiekurser under 2019 vittnar om att aktieägarna har fått nog. Tiden att stoppa de kriminella nätverken är nu – och det är vi som sitter i förarsätet. Låt oss inte missa den chansen!

Göran Engvall, Partner Cidestra

Läs allt om:

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons