Yttrandefriheten är till för Sd

Även om mycket, kanske rent av det mesta, blir bättre och bättre i vår värld så finns det undantag, åtminstone i det korta perspektivet. Ett sådant undantag är demokratin och yttrandefriheten. I en oroande utveckling kan vi se hur yttrandefriheten, som ju är en förutsättning för demokratin, hotas och angrips från flera olika håll.

Den nya antirasistlagen inom EU blev visserligen tämligen klen jämfört med det ursprungliga tyska förslaget, och förbudet att förneka förintelsen under andra världskriget kommer inte uttryckligen att gälla i Sverige. Men det är ändå anmärkningsvärt att folkvalda politiker i demokratiska länder vill göra så pass starka inskränkningar i yttrandefriheten och dessutom rekommenderar andra länder att göra likadant.

Av diskussionerna att döma fanns det också delade meningar om vilka folkmord som skulle omfattas av ett eventuellt förbud. Men att politiker överhuvudtaget ska bestämma vilka historiska händelser det skall var tillåtet att förneka, och vilka det ska vara förbjudet att förneka, är naturligtvis absurt.

Än värre är den resolution från FN:s råd för mänskliga rättigheter som föreslår direkta inskränkningar i yttrandefriheten. Förslaget är mer eller mindre en direkt följd av oroligheterna i samband med de danska Muhammed-karikatyrerna för ett par år sedan och den helt bisarra slutsatsen att det var karikatyrerna, och inte islamisternas reaktioner på dessa, som var problemet.

Denna uppfattning tycks dessvärre vara ganska utbredd. Också vissa svenska politiker lutade åt denna minst sagt tveksamma ståndpunkt.

Att icke-demokrater lyckas få detta inflytande över FN är naturligtvis illa nog. Att de som i vanliga fall kallar sig demokrater inte förmår stå emot är än värre.

Här hemma kan vi notera hur ett politiskt parti, som trots allt har representationer i flera folkvalda församlingar, inte kan hålla årsmöte för att de inte tillåts hyra lokal för ändamålet. Den officiella motiveringen är att säkerheten inte kan garanteras då Sverigedemokraternas sammankomster brukar resulterar i våldsamheter och upplopp. Även i detta fall låter vi således odemokratiska krafter – i det här fallet representerade av grupper som kallar sig antirasister – att sätta dagordningen.

När vissa av de större partierna valde att öppet debattera med Sverigedemokraternas partiledare blev detta kritiserat av många som såg det som fel att ge partiet uppmärksamhet, detta trots att öppna diskussioner och debatter är centralt i ett öppet och demokratiskt samhälle.

Det är ju inte så att yttrandefriheten också gäller för de med starkt avvikande åsikter i vissa frågor, som till exempel Sverigedemokraterna. Snarare är det så att yttrandefriheten är till för just dem. Hur dessa grupper bemöts blir det verkliga testet för yttrandefriheten.

Inom FN och i vissa EU-länder finns det klara tveksamheter när det gäller hur detta test klaras. Hur står det till i Sverige?