Yta som främsta vapen

Yta och hur omgivningen uppfattar oss är på gränsen till sjukligt viktigt för väldigt många.

Ibland till en sådan fascinerande grad att man lever ett egentligen ganska miserabelt liv i sin strävan att upprätthålla en korrekt fasad.

Detta är den mycket olyckliga sidan av att missförstå vad som är viktigt! Den sidan ska vi självklart inte prata om utan bara den som är viktig.

Till exempel är det är otroligt intressant vad man kan förmedla om sig själv och andra genom text och bild, att man är väldigt förmögen, framgångsrik har ett utseende som Apollon och så vidare.

Allt detta oftast inte genom att ljuga utan helt enkelt genom att utelämna vissa ofta självklara sanningar.

Att man inte är förmögen, framgångsrik och egentligen ser ut som en väldigt ogudaktig högst normal person.

Jag skulle med stor lätthet kunna beskriva hur jag just nu lutar mig tillbaks i farfars sammetsklädda skrivbordstol, tar fram ett monogramklätt linnepapper från Smythsons – fantastisk pappershandel på Bond Street som tyvärr har svikit sina ideal och öppnat ytterligare två butiker – och skruvar av locket på min reservoarpenna för att börja skriva denna krönika.

Strax innan jag satte mig vid mitt ärvda skrivbord för att börja författa så tog jag på mig min kreativitetshatt i form av en turkisk fez (har i vanliga fall inte hatt inomhus) inhandlad på stora bazaren i Istanbul, en smått förvirrande men annars mycket angenäm plats.

Fezen matchar nämligen ypperligt mina vinröda beväpnade sammetstofflor från John Lobb, nyligen uppköpta av Hermes med bibehållen kvalitet och integritet måste jag säga. Detta får hjärnvågorna att dansa i en kreativ eufori.

För att fullborda min kreativa oas så har jag en oljeeldad mässingslampa bredvid mig för att få det där perfekt flackande ljuset när jag låter pennan svepa fram över pappret som vilar på det hundraåriga skrivbordslädret, gammalt är bra!

En tanke slår mig och jag kan inte låta bli att undra vilka bevingade ord som har nedtecknats vid detta bord innan det blev min tur att sitta här.

Kanske satt det en obotlig romantiker och skrev till en svunnen kärlek som stupat på ett slagfält lång borta för att aldrig återkomma.

Men, vad vet jag?

När jag i själva verket sitter på en pizzeria i Hammarby med en Bic-penna i handen.

Yta är ett skådespel att njuta av men inte ta på för stort allvar.

Vi ses nästa vecka!