Varför avklädd till bords?

Häromdagen (fortfarande ett underbart odefinierat uttryck) så skulle jag gå ut och äta middag på en trevlig restaurang, med ett ännu trevligare (trevligt är också ett underbart ord) sällskap.

Det hela började med att jag står i klädkammaren och plockar ut vad jag ska ha på mig för kvällen. Först strumpor, sen kalsonger, efter det skjortan och sist kostymen. Plaggen placeras ömt på gästsängen för att jag ska kunna överblicka det aktuella valet.

Därefter får jag stå lutad över rummets accessoarbord en stund för att leta efter passande näsduk, manschettknappar, klocka, plånbok och så vidare.

Jag provar ett antal olika slipsar och tillslut så bestämmer jag mig för den jag alltid har!

Sedan kommer den heliga riten att putsa skorna. Få saker är så oförskämda som oputsade svarta skor, samt att det är en njutning att se skorna i sin fulla glans.

Nu börjar en helhet ta form. Då återstår duschen, drinken och cigaretten i den ordningen, sen är det dags att klä på sig.

Det finns något väldigt trevligt i att drapera vardagsrumssoffan i frotté och vila lite i mellan duschen och själva påklädandet.

När jag torkat klart, och noggrant satt på mig alla plagg i rätt ordnig så ska ytterrocken matchas, med det gjort så tar jag klivet ut genom dörren.

Allt detta för att uppnå Sprezzatura, det vill säga konsten att se ut som man inte tänkt på vad man har på sig men ändå vara oerhört elegant. En konstform som nog bara en människa någonsin har bemästrat på riktig – Gianni Agnelli.

Jag promenerar ner på staden, alltid det bästa transportsättet om vädret tillåter, ganska nöjd med att jag har ansträngt mig för att inte i min uppenbarelse ska väcka anstöt hos andra människor som sitter och äter i min närhet.

Inse då min förvåning när jag kommer in på en av Stockholms mest ansedda restauranger och det sitter ett gäng hyfsat framgångrika sportmänniskor vid ett bord iförda endast linne på överkroppen.

Manligt armhålehår fritt i luften två meter från min mat, mitt i vintern. Och man sprider gärna ut sig lite också, lägger upp armarna på sidorna så att hela överkroppen mer eller mindre blottas inne på restaurangen.

Vad hände med klädkoden? När de som var underklädda fick sitta och skämmas i en några storlekar för stor utlåningskavaj och en slips med någon gammal såsfläck?

Jag har själv upplevt denna nyttiga förnedring att bli tillfrågad om jag skulle kunna tänka mig att låna en kavaj och kan meddela att det fungerade alldeles utmärkt – jag gick därifrån.

London-etablissemanget Annabel’s förklarar det hela mycket enkelt i följande sammanfattande bild av klädkodens historia: