Välkomna till barnens sexskola

Kuken också. Fuck. Snoppen i slidan eller snippan eller någon annanstans. Oralsex. I brist på det, lek med dig själv.

Välkomna till SVT:s barnprogram.

Jag vet inte vilka som bestämmer över SVT:s barnprogram, men de verkar ha en fixering vid att prata med barn om vuxna människors sexliv. Exemplen ovan är från melodifestivaler (senast i helgen), julkalendern, barnprogram om onani eller hur man knullar—det finns många fler.

Häromåret fick jag veta att kommunala grundskolor lade ut sexualundervisning på entreprenad till RFSU eller RFSL. Biologiläraren fick inte vara med i klassrummet. Ensamma med barnen berättade särintressets vuxna indoktrinörer för främlingars barn i åttonde klass hur man ska göra för att ha skönt analsex. Jag kommenterade i press, radio och TV och har nog aldrig fått lika många arga reaktioner. Ilskan var dock inte riktad mot mig.

Vad driver dessa människor—vars meriter saknas eller består i kurser i föreningens regi—att diskutera avancerat sex med förpubertala barn och barn i den tidiga puberteten?

Public service uppdrag är bildande. Jag är ganska säker på att de flesta associerar bildning till kultur, historia, geografi och språk; kanske en smula naturvetenskap

Att public service ska bryta ned folkets normsystem och ersätta det med progressiva idéer om hur och när barn bör förhålla sig till sex ryms knappast inom uppdraget. Tvärtom, man ska sträva efter att nå en stor del av befolkningen för att fungera som motvikt till strunt och okunskap. Därför har man sedan länge vidhållit vikten av bred underhållning. Sänder man enbart dokumentärer om polska poeter eller Albaniens historia tappar man den breda publiken.

Jag instämmer med grundtanken, även om jag tycker att SVT:s och Sveriges Radios alltför mycket leds av de kommersiella konkurrenterna, snarare än erbjuder alternativ.

Vad sker då om public service fjärmar sig från den breda allmänhetens föreställningar om vad som är barnprogram och familjeunderhållning? Förmodligen tappar man sin roll som ett bildande alternativ, men behåller tittar- och lyssnarsiffror. Ett alternativ är givetvis att man tappar andelar. Varför välja det som liknar smörjan? I båda fallen kommer en folklig och bildande institution att förlora kampen mot den kommersiella svadan.

Eventuellt bryter public service också mot Europakonventionens och Förenta Nationernas formuleringar av de mänskliga rättigheterna. I den senare säger Artikel 26 att föräldrar äger rätt att välja sina barns utbildning; i den förra säger Artikel 2 i protokollet till skydd för de grundläggande friheterna att staten ska respektera föräldrarnas rätt att uppfostra sina barn enligt sina religiösa och filosofiska övertygelser (utan att kränka barnens rättigheter).

Public service är staten, men har uppenbarligen tagit på sig uppgiften att uppfostra medborgarnas barn på ett sätt som strider mot en stor andel föräldrars övertygelser.

Jag har inga skäl att uttala mig om mina normer och värderingar. Poängen är att man agerar som en propagandamaskin mot den majoritet föräldrar som inte delar barnprogramsavdelningens idéer.

Hur har det blivit så? Några säger en politisk agenda, andra public service vänsterprogressiva inkrökthet.

Jag tror inte det. Det finns för mycket inom public service som blivit bättre, inte minst den raka journalistiken. Min gissning är snarare att självbilden hos många producenter och programledare omfattar uppror och anti-etablissemang som ska uttryckas för självbekräftelse från likasinnade. När livet inte blev som man en gång drömde—lidande poet, känslig skådespelare, sex and drugs and rock ’n roll—och man istället finner sig lansera Diggiloo, Diggiley, med Så ska det låta och Gift vid första ögonkastet före och efter i tablån, då måste självsveket rättfärdigas. Det sker genom signaler till den egna ungdomens brustna uppror och blinkningar till bekanta. Målgruppen är egot och vännerna från förr. Syftet är katharsis.

Tänk en gång till. Det är staten som är ert medel. I morgon kanske den styrs av SD och KD.

Vad säger ni då? Fuck you?