Vadå, jag enda parti- ledarkandidaten!?!

Ingen av partiets medlemmar verkar vilja ta upp kampen mot honom.

Den starkaste motkandidaten, EU-ministern Cecilia Malmström, har tvillingar att sköta hemma och avstår därför att kandidera. Företagsledaren Antonia Ax:son Johnson har förts fram som namn, men har ratats då hon inte kan riksdagsarbetet. Än så länge har bara ett länsförbund nominerat en annan kandidat, Erik Ullenhag, men knappt någon vet vem han är.

Tankesmedjan Timbro, med en färsk rapport från folkpartisten Per Hammar, kritiserar öppet det svenska sättet att väcka liv i avslagna partiledarval. De är kalla, avslagna och avgjorda redan från start, anser han.

”Seglivade myter tar död på partiledarvalen, skriver han dessutom i rapporten”.

Precis som i fallet med Mona Sahlin är valet avgjort redan från start. Partiledarvalet skedde i det fördolda utan att blanda in allmänheten.

Framför allt pekar Per Hammar på att partiledarvalen utomlands är helt öppna och debatten mellan olika kandidater är livlig och djupt ideologisk.

Realtid.se gör därför ett friskt försök att pejla graden av öppenhet hos några fp-riksdagsledamöter.

Den annars så frispråkige Mauricio Rojas verkar tycka att ämnet är känsligt och knappar av sin mobil när frågorna haglar fram.

– Jag vill inte prata om det här. Du får prata med någon annan, säger Mauricio Rojas.

Eva Flyborg, från fp:s valkrets i Göteborgs kommun, reser ragg direkt.

”Det ligger inte i mina händer. Jag vill inte uttala mig i ämnet”, svarar hon och avslutar samtalet.

Överraskande nog är ledamoten Cecilia Wigström betydligt mer öppenhjärtig.

– Jantelagen spelar en stor roll. Vi är inte vana i Sverige att öppet gå ut med oss själva. Vi är också nöjda med det traditionella sättet där valberedningen röstar fram kandidater, säger hon till Realtid.se

Så också Camilla Lindberg:

– Självklart skulle jag velat ha med fler kandidater. Det hade blivit en mer öppen debatt. Jag hade hoppats på att det skulle bli mer kamp under sommaren. Som det är nu kan det bli lite tråkigt.

I Sverige envisas partierna med att så långt som möjligt försöka nå outtalade överenskommelser kring en person, och där tänkbara kandidater absolut inte säger att de strävar efter posten.

Tvärtemot är det i Kanada. Där valdes Stéphane Dion till ny partiledare för Kanadas liberala parti i december förra året. I nästan ett år hade åtta olika kandidater öppet kandiderat till partiledarposten.

I förlängningen blev Stéphane Dion inte bara vald av ett antal ombud, utan det var partiets medlemmar som valde honom. Att kandidera och plötsligt dyka upp som en rookie kan i princip vilken partimedlem som helst göra, förutsatt att 300 namnunderskrifter samlas in.

Även Finland har en lång tradition av öppna partiledarval mellan flera kandidater.

Nu när Tony Blair avgår är en lång rad av kandidater på hugget till valet av en ny labourledare. Den utpekade finansministern Gordon Brown kan räkna med en tuff och livlig kamp. De olika kandidaterna kommer att presentera olika program med olika ideologiska inriktningar.

Den brittiska tidningen The Economist rankade för ett tag sedan Sverige som den perfekta demokratin men tyckte att det var förunderligt att ledarna nomineras på samma sätt som i enpartidiktaturer.

– Partiet är oerhört enigt om att Jan ska bli ledaren. Han har väntat i tio års tid och vill absolut ha jobbet, säger Camilla Lindberg.