USA kan lära av svenska finanskrisen på 90-talet

NEW YORK – Den amerikanska regeringens brandkårsutryckning för att rädda Bear Stearns har fått mycket kritik och det med rätta. Jag skulle generellt sätt vilja säga, och jag tror att de flesta som jobba i finanssektorn håller med här, att marknaderna borde få skapa vinnare och förlorare och bestämma om det blir vinst eller förlust. Regeringen bör inte komma in och hjälpa folk att de facto fuska genom att ändra marknadsutslaget så att förlorare räddas och vinnare straffas, säger Jon Macey, som skrivit flera läroböcker om företagsjuridik och även skrivit om den svenska finanskrisen. Han är hedersdoktor vid Handelshögskolan i Stockholm där han var gästprofessor 1993.

Han kontrasterar den amerikanska regeringens agerande med den konservativa svenska regeringens, ledd av moderaten Bo Lundgren och med Bengt Dennis som riksbankschef.

– Det som gjorde att den svenska insatsen för att rädda bankerna fungerade så bra var i grund och botten att det, oavsett vad man tyckte om åtgärderna, inte rådde något som helst tvivel om att programmet var opartiskt. Insatsen underminerade inte kreditmarknadernas funktion och ingen favoriserades, säger han.

– En annan viktig sak gällde när regeringen grep in. Den svenska regeringen hade en helt korrekt inställning och den var att bara ingripa om det fanns en risk som hotade systemet. Bankerna och låneinstituten befann sig, med undantag för Handelsbanken i en svår situation.

– Situationen i USA är däremot helt annorlunda. Lehman Brothers klarade sig och det gick väldigt bra för Goldman Sachs. Vi hade inte som i Sverige på 1990-talet en situation som krävde att regeringen grep in, men vi hade en situation där folk förlorade sina hem samtidigt som regeringen kom in och räddade företag som gjort dåliga investeringar. Folk undrade helt logiskt varför inte regeringen räddade dem också.

– Det är fruktansvärt och regeringen förefaller helt inkompetent, för här har vi en republikansk administration som ju ska försvara de fria marknaderna, men när en stor investmentbank får problem kliver den in och räddar dem. Centralbanken (the Fed) har tagit på sig dåliga lån värda 29 miljarder dollar. Det är potentiella förluster för Bear Sterns som regeringen nu tagit över. JP Morgan Chase får bära tre procent av risken, medan vi får ta de andra 97 procenten, säger han.

– Detta är i praktiken socialbidrag (welfare) för de rika och något sådant såg vi inte när den svenska regeringen grep in, säger han.

Problemet med den amerikanska interventionen är att den undergräver förtroendet till regeringen som opartisk aktör.

–Vad har regeringen för model? Vilken plan följer de? Valde de ad hoc-lösningar därför att de råkade i panik när de såg hur marknaderna reagerade? Har de någon strategi för om de ska ingripa eller inte ingripa? Tyvärr verkar det som om Fed saknar en strategi utan reagerar från fall till fall, vilket jag tycker är väldigt störande.

Men skulle man inte kunna säga att de har en strategi, om än en gammaldags konservativ sådan?

– Nej, de hade inte ens det. De artikulerade en strategi, men övergav den omedelbart.

De hade förklarat att allt regeringen behövde göra var att sänka skatterna och låta marknaderna vara ifred.

– Det är helt korrekt, men jag skulle vilja säga att en dålig plan är bättre än ingen plan alls. Om de hade haft en plan och visat att de tänke följa den, så skulle marknaderna ha anpassat sig till den, men istället gjorde man det värsta tänkbara, dvs man artikulerade en plan, men följde aldrig upp med några åtgärder som signalerade att man menade allvar med den. Särskilt Ben Bernanke talade om att låta marknaden styra utfallet och sin starka tro på laissez-faire, men idag är det ingen som tror på honom och det är lika bra det.

– Den svenska regeringen väntade mycket längre innan man grep in och när man gjorde det hade man en plan som man genomförde väldigt affärsmässigt. Här finns det inte någon plan. Fed har ingen plan som säger att om dessa villkor gäller, så ska vi träda in och rädda en bank. De kan inte säga att de räddade Bear Stearns därför att det var nödvändigt givet vissa kriterier. De drabbades helt enkelt av panik!

Kan man inte se det som att man reagerade på den psykologiska mardröm som kom från Wall Street och spelades ut i massmedia?

– Det var brist på disciplin, på en disciplin som kunde få dem att formulera en plan som var meningsfull, som skulle kunna skapa säkerhet och förutsebarhet för de finansiella marknaderna. Det var något som verkligen saknades och marknadernas kraftiga svängningar speglar detta, säger Jon Macey.