Trumpismen finns mitt ibland oss

Finansmarknadernas reaktion på Donald Trumps seger i presidentvalet kan knappast beskrivas som panik. Jag är inte rätt person att analysera orsakerna till detta, men det kan kanske illustrera kapitalismens överlevnadsförmåga. Life goes on.

Samtidigt finns definitivt anledning att oroas över vad Trumps seger kan komma att betyda ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Eftervalsdebatten har av naturliga skäl fokuserat mycket på de invandringsfientliga utspel som kantade Trumps kampanj.

Vad gäller den ekonomiska politiken har fokus legat mest på risken att Trump, för att infria sina protektionistiska vallöften, riskerar att utlösa ett globalt handelskrig. Det vore oerhört allvarligt, om scenariot blir verklighet återstår att se.

Samtidigt finns en annan, övergripande aspekt av fenomenet Trump som är viktig att reflektera över.

Trump försökte under sin kampanj, som populister alltid gör, ge intryck av att svåra problem har enkla lösningar. Att nästan allt går att lösa med ett snabbt beslut. Att enda skälet till att det inte skett tidigare är att etablissemanget inte bryr sig om hur vanligt folk har det.

Detta sätt att se på politik – låt oss kalla det Trumpismen – är tyvärr inget okänt fenomen i Sverige. Faktum är att det har varit ett väletablerat perspektiv på inte minst ekonomisk politik under mycket lång tid.

Påfallande ofta diskuteras politik i Sverige, hela vägen upp på partiledarnivå, som om politiska beslut saknar oönskade bieffekter. Som om det bara är att beskatta det man ogillar, förbjuda det man avskyr och subventionera det man vill se mer av, så – vips! – löser sig allt.

Denna typ av resonemang är så vanliga att vi knappast ens tänker på dem längre, allt för sällan avkrävs politiker som erbjuder enkla lösningar svar om vilka bieffekterna kommer bli.

Bara senaste veckorna har flera sådana ”Trumpistiska” förslag förts fram.

Det föreslås ett rekordlågt vinsttak i vård, skola och omsorg – som om det inte skulle gå ut över valfriheten. Beskattningen av ägarledda företag föreslås höjas dramatiskt – som om det inte skulle skada de entreprenörer regeringen säger sig värdesätta.

Att politiska förslag kan ha negativa bieffekter innebär förstås inte per automatik att de inte bör läggas fram, ibland är priset värt att betala. Men att inte låtsas om bieffekterna är att göra sig dum och – vad värre är – att vara oärlig mot väljarna.

Ansvarsfulla politiker behöver göra tvärtom. De behöver förklara att svåra problem faktiskt aldrig har enkla lösningar, att det inte finns några gratisluncher. Att även utomordentligt kloka förslag ofta har bieffekter som är mindre lyckade, ibland skadliga och ofta även svåra att förutse.

Och det räcker inte, man behöver gå längre än så. Politiker som vill bygga långsiktigt förtroende behöver förklara att många samhällsproblem aldrig helt kommer att kunna lösas. Att det går att göra saker bättre, men aldrig helt perfekta.

För så dyster är världen: många av de allra värsta problemen – missbruk, hemlöshet, övergrepp mot barn, organiserad brottslighet, självmord etc – kommer aldrig att kunna avskaffas. De fanns för 500 år sedan och de kommer finnas om 500 år. Däremot kan de förhoppningsvis bli mindre, med en förnuftig politik.

Det är förstås mycket svårare att vinna val på parollen ”det kan nog bli lite bättre, men jag lovar inget” än parollen ”rösta på mig så löser sig allt”. Men historien lär oss att det går att söka förtroende för impopulära men nödvändiga förändringar, genomföra dem och sedan bli återvald.

För snart tio år sedan gav den liberale debattören och riksdagsledamoten Johnny Munkhammar, som tragiskt gick bort 2012, ut boken ”The Guide to Reform” där han visar just detta. Politiker som genomför nödvändiga reformer blir i regel omvalda.

Det senaste svenska exemplet är kanske Alliansregeringens första mandatperiod 2006-2010. Man genomförde bl a en historiskt unik omställning av sjukförsäkringen, för vilken man fick oerhört mycket kritik. Men väljarna förstod att förändringen var nödvändig och Alliansregeringen återvaldes för en andra mandatperiod.

Idag hör vi Trumpistiska rop om de mest skilda saker: Förbjud vinsterna! Höj skatten för de rika! Stäng gränserna! Lämna EU! Förbjud slöjor! Avskaffa bilismen! Och allt vad det nu är.

Alla vi som inser att tillvaron är lite mer komplicerad än så får ta på oss den otacksamma men viktiga rollen att att påpeka detta. Slagord är en sak, uthållig förändring något annat.

Det säger sig självt. Om det hade varit så enkelt att göra världen till en rikare, tryggare, renare, mänskligare och mer harmonisk plats hade det förstås redan skett för länge sedan.

Markus Uvell driver analysföretaget Nordic PA Research, tidigare bland annat vd för Demoskop, United Minds och Timbro samt Sverigechef för Kreab