"Putins energipolitik är ett hot mot EU"

Det menar Kaj Hobér, advokat på Mannheimer Swartling och med stor erfarenhet från Ryssland i allmänhet och rysk energipolitik i synnerhet.

Hobér har varit verksam i Ryssland sedan slutet av 1970-talet, och på senare tid har han bland annat försvarat den förre chefen för ryska energibolaget Yukos, Michail Chodorkovskij, när denne åtalats för skattebedrägerier, samt företrätt privata europeiska intressenter i samband med konkursen i nämnda Yukos.

– Utan tvekan vill president Putin se till att den ryska staten tar kontroll över landets energitillgångar, och på sikt kan det utgöra ett hot mot energitillförseln i övriga Europa, och inte minst EU, säger Hobér.

– De ryska statliga bolagen har inte de finansiella och tekniska resurser som krävs, vilket kan leda till störningar i olje- och gastillförseln. Därmed hamnar EU i ett svårt läge, fortsätter han, och menar att EU-ländernas stora beroende av rysk olja och gas gör dem sårbara.

Men Hobér anser samtidigt att på sikt så är Ryssland mer beroende av EU än vad EU är av dem. Det finns alternativa energikällor istället för rysk olja och gas, och det måste EU göra klart för Ryssland, menar Hobér.

– Men det är inte populärt att i EU prata om mer kärnkraft och import från exempelvis Mellanöstern.

Den senaste tiden har det blivit allt mer uppenbart att den ryska staten med president Vladimir Putin i spetsen har för avsikt att ta full kontroll över landets inhemska olja- och gasfyndigheter. Privata bolag motarbetas och reda ingångna avtal ifrågasätts.

– Ibland handlar det om påtryckningar, som i fallet när statliga Gazprom tog över offshore-projektet Sakhalin av ett utländskt konsortium lett av Shell. Man påpekade brister, bland annat vad gäller miljöhänsyn, och krävde omförhandlingar av projektet, säger Hobér.

– I andra fall handlar det om rena expropriationer, eller i vart fall hot om det, som i fallet med Yukos.

Enligt Kaj Hobér är Putins motiv dels ideologiska.

– Han ser det som naturligt att staten äger ett lands naturtillgångar, och använder bland annat oljeländerna i Mellanöstern som exempel.

Men det finns också en säkerhetspolitisk aspekt, menar Hobér.

– För Putin skulle det vara ett potentiellt hot om staten inte har full kontroll över energitillgångar. Man vill inte hamna i beroende av privata bolag, i många fall utländska.

Dessutom, menar Hobér, så vill man från rysk sida inte vara beroende av transitländer, alltså länder där exempelvis gasen, passerar igenom. Och ryska staten antas kunna sätta större tryck på dessa länder.

Och den planerade gasledningen under Östersjön är ett sätt att minska beroende av just transitländerna.

Men på sikt så utgör alltså utvecklingen en risk för energitillförseln till EU-länderna. Det finns en risk att Ryssland blir en opålitlig leverantör, och leveransstörningar av olja och gas kan leda till brist, och därmed också högre priser.

Hobér tycker sig visserligen se att vissa politiker vaknat, men efterlyser ändå ett konkret agerande.

– Det som EU försökt göra hittills har inte fungerat.

EU har försökt förmå Ryssland att ratificera det energitraktat – Energy charter treaty – som tidigare undertecknats, och som skulle göra den ryska marknaden mer öppen. Men från rysk sida har man numera gjort klart att någon ratificering inte är aktuell.

Vidare har EU försökt få in mer om energin i det partnerskapsavtal som löper ut kommande årsskifte, och som därmed ska omförhandlas. Men inte heller där verkar en lösning kunna nås.

– Bara genom att göra klart för Ryssland att EU har alternativ både vad gäller energikällor och leverantörer kan de sättas under press, men då krävs att våra politiker vågar tala klarspråk, säger Hobér, som menar så länge Putin är kvar så är det enda utvägen.