Pensionsbomben – här finns ett ”hål” på 170 miljarder kronor

Att låta pensionsmedel stanna i företaget för att finansiera företagets investeringar är en samhällsekonomiskt mycket bra modell. Problemet med den tillämpade svenska varianten är att de skulder som byggts upp enligt denna modell gravt har underskattats. Här finns ett ”hål” på 170 miljarder kronor.

Det finns en sedan länge etablerad variant på pensionssparande där pensionsmedlen för de anställda får stanna i företagen. Det kallas ”pension i egen regi”, där företagen gör årliga avsättningar för framtida pensioner för sina anställda men använder medlen för att finansiera sin egen verksamhet. De utbetalningarna som sker från företagen är löneskatten på de årliga avsättningarna samt en kreditförsäkringspremie för att säkra att pensionerna även betalas ut om bolaget kommer på obestånd. Och så förstås utbetalningar av pensioner för de tidigare anställda, vilka har gått i pension.

I Sverige är försäkringsgivaren det ömsesidigt ägda Försäkringsbolaget PRI Pensionsgaranti, som kreditförsäkrar sådana pensionsåtaganden för privat anställda tjänstemän enligt ITP 2 avtalet, som följer den numera dinosaurieförklarade förmånsbestämda varianten. Idag är det endast anställda födda före 1978 som kommer i åtnjutande av detta. Personer som är födda senare har den premiestyrda varianten.

Detta system har funnits på den svenska arbetsmarknaden sedan 60-talet och har över tid varit robust.  Bland kunderna/ägarna hittar vi klassiska svenska storföretag som ABB, Electrolux, Volvo med flera. Totalt har PRI 1 150 kunder/ägare.

Det fina med denna lösning är att de medel som annars skulle betalas ut till, för svenska privattjänstemän, Alecta, som sedan skulle placera medlen i aktier och obligationer, i stället stannar i företagen och kan användas för att finansiera dess egen utveckling. Som nämndes i en tidigare krönika (Pensionsbomben – att spara mer löser ingenting) så är ett stort problem med den fonderade pensionsmodellen att den bygger på värdepappersköp, aktier och obligationer. Sparande som bygger på värdepappersbyten är ur ett makroperspektiv inget egentligt sparande. Vi har under lång period sett att den finansiella balansräkningen, värdet av aktier, obligationer och annat finansiellt sparande, har stigit långt snabbare än ekonomins underliggande produktionsförmåga, vilket med naturlighet lett till en sjunkande real avkastning på dessa finansiella tillgångar.

Det egentliga sparandet på samhällsekonomisk nivå är de investeringar om görs i ekonomin. Det vill säga byggande av en ny maskin, utvecklingen av en ny produkt, förfinande av produktionsprocessen, som ökar den framtida nyttan, produktiviteten, i ekonomin.

”Det är inga små belopp som vi talar om. Den redovisade pensionsskulden som företagen som är med i PRI-systemet tar upp i sina balansräkningar uppgår till 203 miljarder kronor. Men det faktiska försäkringsansvaret, beräknat enligt Alectas modell uppgår till 339 miljarder kronor. Denna skillnad har vuxit påtagligt under det senaste decenniet. Vid utgången av 2010 var skillnaden mellan bokförd skuld och försäkringsansvaret 25 procent. Vid det senaste årsskiftet var den 67 procent. Förklaringen till detta är den sjunkande avkastningen på finansiella tillgångar.”

Pension i egen regi löser denna knut på ett mycket bra sätt. Pensionssparandet kanaliseras här till verkliga investeringar.

Men inte heller detta system är utan bekymmer. Strukturomvandlingar i många branscher och ekonomiska svängningar gör att systemet kan stressas.  Det är där PRI:s kreditförsäkring kommer in i bilden. Konstruktionen av denna är sådan att om ett företag hamnar på obestånd, så ska företagets hela försäkrade pensionsskuld tas över av Alecta, för Alecta blir det då en fordran på bolaget. Alectas fordran är prioriterad, vilket gör att andra fordringsägare får stå tillbaka innan de kan få betalt.

Det som gör detta bekymmersamt är att när skulden/fordran vandrar över till Alecta så är den plötsligt väsentligt mycket högre än den skuld som företagen tagit upp i sin balansräkning. Förklaringen är att när Alecta ska ta över dessa medel, och förvalta dem enligt sin egen modell, så är den förväntade avkastningen mycket lägre än om de hade stannat i företaget. Detta visas av att PRI använder en diskonteringsränta på 4 procent medan Alecta är nere på 0,25 procent.

Det är inga små belopp som vi talar om. Den redovisade pensionsskulden som företagen som är med i PRI-systemet tar upp i sina balansräkningar uppgår till 203 miljarder kronor. Men det faktiska försäkringsansvaret, beräknat enligt Alectas modell uppgår till 339 miljarder kronor. Denna skillnad har vuxit påtagligt under det senaste decenniet. Vid utgången av 2010 var skillnaden mellan bokförd skuld och försäkringsansvaret 25 procent. Vid det senaste årsskiftet var den 67 procent. Förklaringen till detta är den sjunkande avkastningen på finansiella tillgångar.

Tyvärr stannar det inte där. Eftersom företagen har gjort för låga avsättningar i sin pensionsskuld, när den vandrar över till Alecta, så tillkommer även löneskatter på 33 miljarder kronor. Skillnaden mellan bokförd pensionsskuld och den ”verkliga”, när den vandrar över till Alecta är då hela 83 procent.

Och detta är inte bara bokföringsmässiga hårklyverier. Det får faktiska och stora konsekvenser om ett företag får problem, hamnar på obestånd och ska rekonstrueras eller gå i konkurs. Företagets ägare och andra borgenärer, som inte är informerade om detta, knuffas då allt längre bak i kön och får då ut väsentligt mindre än vad de tror sig ha rätt till enligt bokföringen.

Det är lite märkligt att företagets revisorer och andra, som Bokföringsnämnden som utvecklar god sed för svensk redovisning, som har att följa försiktighetsprincipen och tillse att redovisningen ger en rättvisande bild, helt har lagt detta åt sidan.

Med en mera försiktig och rättvisande bild så skulle alltså 170 miljarder kronor vandra över från företagens redovisade egna kapital till pensionsskulden. PRI redovisar inte vilka kunder de har, annat än en lista på en handfull svenska storföretag som nämnts ovan. Dessa kan säkert hantera detta, men för flera andra så skulle detta högst sannolikt visa att de befinner sig obehagligt nära en obeståndssituation, och som många av företagets intressenter är helt ovetande om.

Slutsatsen är att ett bra system har tillåtits segla snett i förhållande till en problematisk verklighet. Eller som filosofen Tore Skogman skulle ha uttryckt det: ”Den låga räntan är till bekymmer för fattig som för rik.”