Passiviteten problemet – inte koldioxiden

Tanken är att skifta över delar av fondernas tillgångar till klimatsmarta sektorer medan koldioxidbovarna ska straffas genom att bli mindre attraktiva för de stora institutionerna.

Vad som på ytan synes vara ett lovvärt initiativ är dock i själva verket ett slag i luften som framför allt symboliserar de stora institutionernas problem – passiviteten. Det finns flera invändningar mot den nya koalitionen.

För det första kommer det inte att ändra något. De uppställda målen är alldeles för låga för att ge någon verklig inverkan på marknaden. Det handlar om en droppe i Pensionsnilen som ska investeras klimatsmart inom ramen för det nya initiativet.

Den andra invändningen är att många av de stora utsläppsbovarna verkar inom sektorer med hög lönsamhet. Inget talar för att dessa branscher kommer att lida brist på kapital inom den närmsta framtiden oavsett vad Fjärde AP-fonden med kollegor hittar på. Att tro på en omställning genom att rösta med fötterna är en illusion.

En tredje invändning är att en framgångsrik kampanj med en accelererande flykt från ”koldioxid-branscher” (vilket i och för sig inget talar för) skulle leda till värdeförstöring för pensionsfonder världen över. Avkastning och portföljer skulle påverkas negativt med direkta konsekvenser för allmänheten eftersom en så stor del av tillgångarna redan är bundna till dessa sektorer.

Men åter till passiviteten. Om man nu stöder att de stora statliga pensionsfonderna ska styras av andra hänsyn än ren avkastning så är ju en aktiv ägarroll det som verkligen skulle kunna medföra en konkret förändring på miljöområdet.

Fonderna skapar som bekant inte några egna utsläpp i sin verksamhet. Det sker i verksamhetsdrivande företag. Så kommer det vara även framöver med det undantaget att fonderna nu ska stå passiva vid sidan av.

Men den verkliga sprängkraften finns i det aktiva ägandet. För vad skulle hända om ett antal institutioner som enade ägare skulle börja ställa krav via årsstämma, valberedning och styrelse på att koldioxidbovarna verkligen genomförde konkreta förändringar?

Många energibolag får exempelvis kritik för att de lägger alldeles för små resurser på klimatsmarta initiativ i förhållande på vad som läggs på exempelvis nya kolkraftverk. Det är ingen naturlag utan givetvis något som de nuvarande ägarna faktiskt stödjer. Det måste inte vara så.

Det handlar också om att se krasst på världens energibehov. Olja, kol och gas är ingen långsiktig energikälla men något som vi är beroende av och måste hantera här och nu. Att passivt tro att andra ska göra jobbet håller inte. Däremot kan ägare som ställer miljökrav och arbetar för att vinsterna från koldioxidtunga verksamheter ska användas till investeringar i framtidstekniker och energisektorer som är långsiktigt hållbara, göra underverk.

Det skulle också leda till en värdeomställning så att nuvarande investeringar kan skyddas istället för att försvinna i en flockflykt eller framtida sektorkrasch.

Men då krävs handling och att Mats Anderssons och hans institutionskollegor kräver att pensionsfonderna frigörs från sin regelstyrda passivitet. En smärre revolution alltså, vilket inte kommer att ske för att frågan är alldeles för känslig.

Därmed har vi också det verkliga svaret på varför sminkade grisar som Portfolio Decarbonization Coalition behövs.