Oroande mönster breder ut sig inför 2019

Kapitalmarknaderna är dåliga på att prisa in politiska risker. Eller bra. För så länge politiska käbbel inte påverkar kapitalflödena så brukar politiken spela tredje eller möjligen fjärde fiolen. Men så fort kapitalflödena påverkas så blir det snabbt oro i ledet. Och 2019 kan bli ett sådant år.

Ur ett kapitalmarknadsperspektiv har ingenting haft så stor inverkan på värderingarna under 2018 som amerikanska Federal Reserves kontinuerliga höjningar av styrräntan och koordinerade krympning av balansräkningen. Det senare leder ju till att den likviditet som man pressat ut i ekonomin med sina obligationsköp nu börjar torka upp. Kombinationen av en styrränta som numera ligger över inflationen och likviditetsåtstramningen gör att den amerikanska penningpolitiken numera kan sägas vara åtstramande. Det har fått effekter på de amerikanska börserna och därmed på resten av världen, och då inte minst företag i tillväxtländer som har lånat i just dollar.

Enligt skolboken ska de aktier vars värden kopplas till vinster långt fram i tiden drabbas hårdast när avkastningskraven justeras upp. Följdriktigt är de så kallade Faang-aktierna, Facebook, Alphabet (Google), Amazon och Netflix hårdast drabbade. Vandrar vi in på kapitlet som handlar om kreditmarknaden leder en sjunkande likviditet till att riskpremierna börjar gå isär, där de mest riskfyllda lånen får de största problemen.

Sett ur detta perspektiv är den korrektion vi har sett under 2018 inte mer än just en korrektion. Men vill man hitta problem som kan leda till närtida och framtida störningar finns det en hel del att ösa ur.

För Sveriges del har vi två stora och samvarierande makroproblem. Det främsta är en dysfunktionell bostadsmarknad. Marknaden för nyproduktion av bostadsrätter och även i viss mån småhus har sackat ihop. Problemet är att en hög nyproduktionstakt kräver att det kommer in förstagångsköpare på bostadsmarknaden. Men där har kombinationen av uppressade priser och de kreditrestriktioner som Finansinspektionen har infört, liksom bankernas försiktighet, lett till att det numera bara återstår en rännil av potentiella köpare. Avkylningen av nyproduktionen av bostäder kommer att leda till en påtaglig påverkan på svensk ekonomi 2019. Alternativet att bygga hyresrätter är ofta uselt, då höga markpriser och avkastningskrav gör nyproduktionen olönsam.

Stannar den svenska bostadsmarknaden av så lär det påverka kreditbildningen. Med osäkerhet om vart bostadspriserna tar vägen så lär få vilja belåna huset lite mer eller klättra uppåt i den så kallade ”bostadskarriären”. Och sjunker kreditbildningen lär Riksbanken få mycket stora problem att nå sitt inflationsmål. För de ”kanaler” som har påverkats mest av de låga räntorna är bostadskrediter och bostadspriser som har gått hand i hand och valutan genom minusräntan. Dessa kan nu täppas till.

För om eller när räntan höjs till noll så lär det få effekt på valutan. För allt annat lika så ska ett land med ett betydande bytesbalansöverskott ha en press uppåt på valutan när vinster växlas in i kronor. Med väsentligt sämre investeringsmöjligheter i världen, med Kina som paradexempel, så kan man förvänta sig att en större del av exportvinsterna plockas hem.

Den höga bruttoskuldsättningen i Sverige gör också ekonomin mycket känslig för ett ökat sparande. Börjar de högt skuldsatta spara mera så går det ut över konsumtionen efter som de som är nettofordringsägare inte lär öka sin konsumtion. Kombinationen att penningmängden dels börjar krympa och dels drabbas av sjunkande omsättningshastighet är ingen bra samvariation. En hembakad recession där Riksbanken är tandlös, inflationsmålet kan de glömma, kan inte uteslutas.

Blickar vi utåt så ser det inte bättre ut. En oordnad eller hård Brexit lär leda till en rejäl störning av både handels- och kapitalflöden då det då händer på riktigt. Det lär drabba svensk industri, som exempelvis skogsindustrin, som har en av sina största marknader där. Mindre påtaglig är valet till europaparlamentet, men ett växande stöd för EU-skeptiska populistpartier lär leda till än mer ökande spänningar inom unionen. Och tittar vi på eurozonen ligger den långt ifrån desarmerade italienska bomben där och bara tickar. Det är där som effekterna av ECBs kvantitativa lättnader kommer att synas först. Frågan om amerikanska tullar på europeisk bilexport finns också högt på agendan. ECB kan hamna i samma sits som Riksbanken, där man står utan ammunition om ekonomin saktar in igen.

Det instabila läget i Mellanöstern är ett annat orosmoln, liksom vad en numera även på hemmaplan pressad Putin kan hitta på för att ”avleda” befolkningens uppmärksamhet på sina egna allt tunnare plånböcker.

Och så har vi ett Kina som också har stora hemkokta problem. Den inhemska ekonomin har i hög utsträckning och under lång tid drivits av kreditfinansierade investeringar. Det finns all anledning att anta att skuldåterbetalningsförmågan inte har gått hand i hand med skuldökningen, vilket inte minst visas av att det har över tid krävts allt högre skuldtillväxt för att skapa ekonomisk tillväxt. En fråga är hur stor del av dessa investeringar som har varit direkt olönsamma, och därmed i ekonomisk mening skulle ha raderats från landets BNP. En än viktigare fråga är vem som ska bära dessa potentiella förluster. Ekonomisk stagnation i Kina liksom en allt mer aggressiv och auktoritär ledning är ingen värmande tanke.

Så det finns geopolitiska och makroekonomiska risker att ösa ur för den probleminriktade. Men så länge de inte påverkar flödena så lär de inte få så stor påverkan. Men som sagt – marknaden har varit dålig på att prisa in politiska risker genom historien, som både första och andra världskriget om man vill vara riktigt drastisk. Men skådar man i kaffesumpen så här i slutet av 2018 så kan det inte hjälpas att man ser den del oroande mönster.