Offentliga rummets nedsunkning

Jag sitter just nu och skriver på en etikettbok som i första hand riktar sig till ungdomar. Den kommer ut i höst och handlar om allt från rätt stil på Internet till hur man tar hand om kompisen som har blivit mobbad.

Men så tänker jag att egentligen är det ju inte de unga som är särskilt ohyfsade i dag, tvärtom, aldrig har intresset för stil och etikett varit större än nu. Näe, det är i stället en helt annan grupp, som borde uppmärksammas. Där finns journalister och kulturarbetare, direktörer och politiker, TV-kändisar och ledarskribenter. Och dyra fotbollsspelare på elitnivå.

Det är kanske inte så konstigt att den satt där i magen, den danska skallen, eller knytnäven.

Det offentliga rummet har förråats.

Och hur ska man egentligen lära en mellanstadieunge att inte mobba killen med konstig mössa på skolgården, när han varje dag ser fullt vuxna personer på bästa TV-tid roa sig med att håna tonåringar som drömmer om att bli idol? Och hur ska man kunna säga till en 15-åring att det är fel att spruta ner korridoren med vatten, när public service kastar vatten i ansiktet på statsministern.

Varför ska inte Per i 9b få mobba, när Persson har gjort det i över tio år?

Offentliga rummet har bytt skepnad. Och de är ingen positiv room-service-make-over som vi kan häpna över. Borta är dialog och samtal. Argumenten ligger under vattenlinjen. Här ska tårtorna vina och mikrofoner spruta.

Kul, hehehe.

Grävande journalistik har blivit grälande journalistik.

Det gäller att få in en smocka, golva en socialassistent, nita en direktör, garva åt en handikappad. Kul? – näe, inte ett dugg.

På tidningarnas ledarsidor förekommer i dag resonemang, personangrepp och tonlägen som man förr bara kunde hitta hos väldigt marginella extremgrupper som EAP och KFML(r). Att skriva en debattartikel och tro att den kommer in i en tidning, är meningslöst, såvida den inte är kryddad med ett par ordentliga personangrepp på kända personer. Helst Kungen.

Hur kul är det?

I riksdagen har konstitutionsutskottet (KU) förvandlats till politisk folkdomstol och de som kommer helskinnade därifrån får en svensk skalle i Kalla Fakta.

Mänskliga tragedier, självmord och psykiska problem, blir spektakulära nyheter, ofta publicerade under vinjetten ”nöjen”.

Effekten blir att de som tycker att just sånt här är världens skoj dras till offentliga rummet, och förstärker ännu mer den sunkiga tendensen. Medan alla som gillar att samtala, bryta argument och utveckla analysen drar sig bort.

Media har gjort en klassresa neråt. De kvalificerade medborgarna har hittat sina arenor på annat håll, på nätet till exempel, men också i internationella medier, bland tidskrifter, nätverk eller inom forskningen.

Det offentliga rummet blir kvar till dem som tycker att det är okej att kommunicera med en med skallen – bokstavligen talat.