Niclas Kindvall:

Det sägs att när en människa reser med flygplan lämnar hon också sin själ en bit på efterkälken. Kommer fram och känner en sorts tomhet i bröstet, trots alla förväntningar och spänningen inför allt det nya.

Aldrig blir det så tydligt som när man sitter och väntar på sina väskor vid ett bagageband på en flygplats någonstans i världen. Valutaväxlingsbås och biluthyrningsreklam, tomma stolar längs väggarna eftersom alla envist trängs runt bagagebandet som hungriga lejon på spaning efter byte. Trots att alla vet att det dröjer minst en kvart innan planets buk har tömts på väskor och dessa börjar anlända.

Och plötsligt upptäcker alla att det inte längre är förbjudet att ha sin mobiltelefon påslagen. Hundratals små 15-watts gödlampor gnistrar till ovanför hundratals huvuden på samma sätt som när Oppfinnar-Jocke får en idé och knixar ihop en helikopter av två linjaler, ett hamsterhjul och ett par skidglasögon. Pin-koder slås i rasande fart och strax genljuder hela ankomsthallen av pip från alla hundratals telefoner. Och vi känner oss lite tryggare.

Ibland befinner vi oss i limbo. Kanske snurrar jorden lite fortare och kanske har vi svårt med balansen emellanåt. Liksom barn behöver vi tröst och liksom barn finner vi ibland oss själva gapande storögt och förnimmande en liten osäkerhetskänsla. Då är det skönt att i fickan ha en länk till tryggheten. Att snabbt kunna ringa upp någon, oavsett var man befinner sig, och få höra någonting välbekant. En röst eller ett par lugnande ord.

För även om mobiltelefonen säkert är en av de saker som gör att våra liv accelererar och vi ibland har svårt att hänga med oss själva, är det ändå en fantastisk uppfinning. Och det är ingen slump att det första smeknamnet blev ”yuppie-nalle”. För mobiltelefonen är verkligen ett redskap för tröst. Vetskapen om att närsomhelst kunna ta kontakt med sina nära och sina kära är en stor trygghetsfaktor.

Rubriken till den här krönikan har jag knyckt av Stig Dagerman. Vårt behov av tröst. Ibland behövs tröst för det är inte alldeles enkelt att vara människa. Det är till och med synd om de som är det, om man nu till äventyrs väljer att lita på August Strindberg.

Niclas Kindvall