Niclas Kindvall:

Dömer man endast hunden efter håren, eller snarare turneringen efter namnet, så är det väl ingen större skillnad på Champions League och Royal League. Kanske är det till och med så att namnet Royal League, för en icke fotbollsintresserad lingvist, klingar ännu ädlare än världens förnämsta turnering för klubblag. Men nu handlar inte Royal League om kungar och drottningar, inte ens om prinsessor på Stureplan, utan endast om vinterfotboll. Kung Bore är väl den ende regent som tillåts deltaga.

Följaktligen är snöyra, alternativt svinkallt och lera, vad som väntar de tappra nordiska bollirarna i vinter. Fjärran från gröna planer, fullsatta läktare, Zlatan och Ronaldinho. Men fotboll handlar tack och lov inte bara om fullsatta läktare, undersköna dragningar och skott i krysset. Även ett hjältemodigt noll-noll på bortaplan, där ens eget hjärte-lag heroiskt sprider bollar i riktning läktaren, kan glädja själen. Idrott handlar nämligen också om lidande.

Det där bitterljuva lidandet som får oss att skaka på huvudet efter en löjlig förlust och lakoniskt konstatera: ”Ja, jag kände väl att det inte skulle gå vägen den här gången heller”. Följt av en extensiv matchgenomgång med kompisarna över ett par öl, kalla som kvinnohjärtan, på nån strategiskt placerad krog. För i fotbollens dramaturgi är kaos granne med gud och för att vidare citera Stagnelius är följaktligen natten dagens mor.

Utan de lite bistrare upplevelserna på ståplats i det mentala bagaget blir inte segerns sötma lika påtaglig. Något som varje Hammarbyfan kan skriva under på efter SM-guldet för några år sedan. Att ofta vara nära, nära men aldrig lyckas stänga in en enda hare i prisskåpet. Och så plötsligt euforin när det omöjliga faktiskt visade sig vara fullt möjligt.

Lidandets kusin är lidelsen. Den kärlek och det intresse som får en människa att trotsa vädrets makter, i ständig motvind och uppförsbacke, ta sig till en fotbollsarena mitt i julförberedelserna, bara för att kolla på fotboll mellan två lag. Vare sig det gäller en tidig träningsmatch på nån konstgräsplan eller som nu, alltså, Royal League.

Fotbollen som presteras i den majestätiska ligan är sällan av högsta kvalitet, planerna underlättar inte en sulfint så här års, och lagen har väl inte alltid spetsat formen, om jag ska uttrycka mig milt. Ändå är turneringen viktig av flera skäl. Dels för att klubbarna ges en chans att tjäna lite extra stålar, men framförallt för att vi behöver spela fler matcher.

Vår säsong är försvinnande kort jämfört med de geografiskt mer lyckligt lottade länderna och alla sätt att förlänga den på är av värde. Med fler matcher mot bättre motstånd blir vi bättre. På allt. Så att vi nån endaste ynka gång, det här årtusendet helst, kan få ett par lag som inte ramlar ur de europeiska cuperna mot lag vi aldrig hört talas om. I första omgången.

Niclas Kindvall