Marika Ehrenkrona

Om vi för en stund lämnar debatten om Persson eller Freivalds ska avgå och om vem som har gjort fel. Inte för att det är oviktigt, det personliga ansvaret spelar alltid roll. Men det är dags att ta ett steg till och titta närmare på vilka motiv och maktmodeller som ligger bakom regeringens agerande efter tsunamikatastrofen.

Att förstå är inte samma sak som att förringa eller fördra, tvärtom innebär det en djupare insikt om det förödande i en sådan maktmodell och vad för slags beteende som den frammanar.

Modellen, ”den egoistiska maktmodellen” visar att både Perssons och Freivalds agerande är fullt logiskt, till och med ytterst kompetent, med deras egna mått mätt. De har följt samma strategi som de alltid har gjort, i en struktur som under många år har varit framgångsrikt, i skydd av vacker retorik och förment goda föresatser. Tillräckligt många har ställt upp på den offentliga förljugna dansen, för att modellen skulle vara produktiv för de inblandade.

Det viktigaste kännetecknet för den egoistiska makt-modellen är självklart att perspektivet alltid är maktens eget. Ingen händelse eller samhällsförändring ses utifrån andra människors synsätt, nytta och välgång. Värdet av en människa bestäms uteslutande av i vilken grad hon kan utnyttjas för maktstrukturens egna syften. När tsunamivågen drar in över stränderna och närmare 600 svenskar omkommer, blir det därför en händelse som omedelbart tolkas utifrån maktmodellen: ”vilka poänger kan vi tjäna på detta?”.

Eftersom tsunamin inte ansågs vara någon hög-poängare, bestämde sig regeringen för att ligga lågt och spela något som i dessa maktsammanhang kallas ”svarte petter”. Det innebär att spela korten så väl att någon annan får ta ansvaret, om det inte gynnar den egna makten förstås. I det här fallet spelade regeringen svarte petter till resebolagen. När det sedan inte funkade, uppstod ett nytt, internt svarte-petter-spel där statsrådsberedningen spelade svarte petter till UD, en lek som fortfarande inte är avslutad.

I den egoistiska maktmodellen är bilden viktigare än verkligheten. Det spelar ingen roll hur något är på riktigt, huvudsaken är hur det kan framställas, resonerar man. Om inte kartan och terrängen stämmer överens, är det kartan som gäller. Det här kan få förödande konsekvenser. Ett exempel var när Freivalds gick på teatern i stället för att åka till jobbet på UD. För att kolla om hon kunde göra det, ringde hon inte till UD eller Thailand, utan till sin pressekreterare, som förklarade att det var lugnt. Men vad var det som var lugnt? Jo, på svenska redaktioner, dvs journalisterna frågade inte efter utrikesministern. Maktmodellen är extremt känslig för media-bilder, som man antingen ser sig som slav under, eller som härskare över i ett ständigt spel om underkastelse-dominans.

Enligt maktmodellen var det alltså ointressant hur de drabbade svenskarna i Thailand mådde. Det som spelade roll var om det gick att få god publicitet hos medierna i Sverige, dvs skapa positiva bilder av en hårt arbetande minister. Eftersom det inte fanns några intresserade journalister, blev frågan ointressant för Freivalds.

Den svenska maktmodellen bröt ihop inför våra ögon, eller snarare den blev synlig för var och en som ville se. En egoistisk maktmodell fungerar utmärkt i syfte att gynna sina egna, men är till föga nytta för vad man är satt att utföra, vilket blev uppenbart. Tänk om en ambulansförare eller brandman använde samma maktmodell. Då skulle ambulansföraren bara åka ut och rädda liv om hans pressekreterare kunde garantera bra publicitet i tidningarna och brandmannen skulle inte släcka elden förrän det kom ett fax.

Länge har det cyniska maktspelet kunnat döljas bakom höga abstraktionsnivåer, oklara beslutsvägar och journalister som förbländas av maktens attribut. Men så inträffade en händelse, som inte kunde manipuleras bort av en mys-pys-Persson-strategi i TV:s familjeprogram.

Det var verkligheten som ropade!

Marika Ehrenkrona