Låt Brandeby slippa dansa

Jag har inte sett Lasse Brandeby dansa, men vad jag förstår är det ingen större förlust. Juryn sätter mest ettor på karlns foxtrotsteg.

Däremot har jag bombarderats med nyheter om att Brandeby tycker förskräckligt illa om att dansa. Han dansar måhända inte så lysande i tv, däremot dansar hans ofrivilliga öde runt på löpsedlarna i vecka efter vecka. Man blir trött. I något slags sadistiskt upplopp mot TV 4 lyckas tydligen publiken ringa kvar Brandeby varje helg, så att de kan ha en rikstönt som är garanterat sämre än de själva.

TV 4-cheferna har inget problem med detta. Bara Brandeby dansar in publikengagemang, så spelar det ingen roll att karl bryts ner fysiskt och vädjar förtvivlat om att få sluta. En TV 4-chef förklarar att man inte gör program, utan ”levererar tittarsiffror”.

Jag suger lite på de där orden, att leverera största möjliga publik till minsta möjliga kostnad. Är det ett publicistiskt mål numera? I så fall är det helt klart att mobbning i olika former levererar klart bättre tittarsiffror än nyheter, analys och granskning.

Kvalificerad mobbning ger tittarsiffror.

Konstigare är det inte.

Men vill vi ställa upp på det?

Brandeby klarar det säkert.

Värre är det med ett annat TV 4-mobbar-program, ”Idol”, som sannolikt bryter mot FN:s barnkonvention. Här lockas unga människor (många barn under 18 år) till en förespeglad karriär i show-biz, men hamnar i ett krasst underhållnings-mobbnings-helvete, utnyttjade och uthängda till allas hån och skadeglädje. Någon bryter ihop och då blir det också en festlig kalas-nyhet dagen efter. Som levererar nya tittarsiffror.

Att använda människor som objekt för hån, hat och åtlöje är inget nytt. Det har funnits sedan antiken. Idag är bara möjligheterna så mycket större att sprida det till fler och att rationalisera det som en enkel ekvation att leverera tittarsiffror.

Men någonstans längs den där upphetsade leveransvägen, har vi tappat bort livet. Ibland kanske man faktiskt ska ha integritet nog att säga, näe, det här ställer vi inte upp på. Människolivet är okränkbart. Och den som använder sin maktställning – oavsett om man är journalist eller politisk makthavare – för att kränka människor har tappar både ordet och vettet längs vägen.

Vi upprörs gärna över mobbningen i skolorna och medierna startar titt som tätt behjärtansvärda kampanjer mot mobbningen hos barn. Men det kanske inte vore så dumt att först och främst sätta gränser för den vuxna, offentligt legitimerade mobbningskulturen – i tittarsiffrornas välsignade namn.