Lagstiftaren har redan tagit höjd för problematiken

Detta är en argumenterande text med avsikt att påverka. Åsikterna som förmedlas här är skribenten/skribenternas egna.

Inledningsvis ska nämnas att skyldigheten att ”offboarda” en kund gäller om tillräcklig så kallad kundkännedom saknas. (Med offboarding avses här att själva kundrelationen avslutas, en åtgärd som ska skiljas från att till exempel neka utförandet av enskilda transaktioner.) Misstanke om penningtvätt i anslutning till en viss transaktion är en, från kundkännedomen, separat fråga. Tillräcklig kundkännedom kan förekomma parallellt med misstanke kring enskilda transaktioner inom en och samma kundrelation.

Verksamhetsutövare enligt PTL, till exempel banker, är enligt min bedömning, och i motsats till hur jag uppfattar Yosefs inlägg, inte skyldiga att offboarda en kund på grund av misstankar kring en transaktion. (Vi kan bortse från de separata frågorna om att misstanke kan föranleda utökade kundkännedomsåtgärder samt att en viss mängd misstänkta transaktioner till slut innebär att också själva kundkännedomen kan bedömas som otillräcklig enligt 3 kap. 1 § PTL.) För att en bank med hänvisning till PTL skulle fordras säga upp till exempel ett bolåneavtal, det exempel som Yosef använder, förutsätts istället att inte tillräcklig kundkännedomsinformationen kan upprätthållas. Detta klarläggs först efter åtgärder från banken, och inte genom själva uppkomsten av misstanke. Observera att ”misstankar” i detta sammanhang avser just transaktioner, och inte att kunden själv skulle vara misstänkt i något avseende.

Misstankar kring transaktioner, såsom bostadskreditamorteringar, kan dock få andra konsekvenser och kräva andra åtgärder än just offboarding. Som fortsättning på bolåneexemplet nämner Yosef att en bolånegivare skulle hamna i ett moment 22 vid mottagandet av medel vid en bostadskreditamortering där de aktuella medlen omfattas av en hög grad av misstanke. Detta är, enligt min bedömning, inte korrekt.

Enligt 3 kap. 3 § PTL får en verksamhetsutövare som huvudregel ”inte utföra en transaktion om det på skälig grund kan misstänkas att den utgör ett led i penningtvätt eller finansiering av terrorism”. I Yosefs exempel är det dock bolånetagaren, och inte verksamhetsutövaren, som utför transaktionen (jfr. 3 kap. 3 § PTL).

Något generellt hinder för en bank att acceptera en amortering föreligger inte, ens vid misstänkt penningtvätt, i sig. Banken har, sammanfattningsvis, rätt och som utgångspunkt skyldighet att mottaga amorteringarna (om amorteringen görs från kunden) och utan att säga upp bolåneavtalet. Grunden för offboarding är som sagt den otillräckliga kundkännedomen, inte misstanke kring transaktioner. Denna regel kompletteras i 4 kap. 3 § PTL av en skyldighet för banken att – oavsett om en transaktion utförs eller inte, och oavsett vem som utför eller försöker utföra transaktionen – anmäla misstankar till Polismyndigheten, som sedan beslutar om eventuella åtgärder (till exempel dispositionsförbud enligt 3 kap. 11 § PTL). Offboarding är, i linje med vad som nämnts ovan, inte en av de möjliga åtgärderna i just detta sammanhang, även om den praktiska konsekvensen till slut kan bli den samma men då inom ramen för tvångsåtgärder. Detta rör inte bankens skyldigheter kring offboarding eller PTL i övrigt. För verksamhetsutövarna innebär lagstiftningen således – i motsats till hur jag uppfattar Yosefs inställning – inte något moment 22 i den beskrivna situationen.

Vi föreställer oss ändå att Bank 1 av något skäl, rätt eller fel, ska offboarda en kund, och att Bank 1 i anslutning till det får en begäran om att faktiskt ”utföra en transaktion” (jfr. ovan ang. 3 kap. 3 § PTL), till exempel att flytta medel hänförliga till en avförsäljning till Bank 2. Yosef nämner i det sammanhanget att problemet med de misstänkta medlen, i strid med syftet bakom PTL, skulle skyfflas vidare till Bank 2. Så är dock inte nödvändigtvis fallet. Till exempel har svenska banker rätt att sig emellan utbyta information om misstänkta transaktioner under vissa omständigheter (se 4 kap. 9 § st. 2 p. 4 PTL, prop. 2016/17:173 s. 542, jämte EU-förordningen 2015/847).

Om en kund vid offboarding instruerar Bank 1 att överföra medlen till Bank 2 så kan Bank 1 antingen underlåta att genomföra transaktionen (3 kap. 3 § st. 1 PTL) eller – återigen, under vissa omständigheter – utföra transaktionen (3 kap. 3 § st. 2 PTL) och informera Polismyndigheten om misstanken (4 kap. 3 § PTL). I sistnämnda situation ska Bank 2 motsätta sig etableringen av en kundrelation (3 kap. 2 § PTL), vilket i detta exempelfall i praktiken innebär att medlen inte heller kan tas emot från Bank 1, åtminstone givet att information från Bank 1 erhölls innan kontoöppningen i Bank 2. Lagstiftningen (jämte nyssnämnda EU-förordning) har därmed – enligt mig, och i motsats till hur jag uppfattar Yosefs inställning – reglerat problematiken, det vill säga vilka åtgärder som ska vidtas av vilken part och när, samt hur information kan utbytas, när medel omfattas av en misstanke enligt PTL.

Vidare ställer Yosef frågan huruvida det är lämpligt för en verksamhetsutövare att utbetala pengar till en kund när det föreligger misstanke om penningtvätt, och där omständigheterna kring en viss utbetalning är just offboarding av samma kund. Under de givna omständigheterna så är svaret på den frågan, enligt 3 kap. 3 § PTL, nej. I det här sammanhanget ska dock också påminnas om att, för det fallet att en kund har flera engagemang hos samma bank, inskränkningar i kundens tillgång till medel och tjänster/produkter som utgångspunkt ska begränsas till de medel och tjänster/produkter som kan kopplas till just de misstänkta medlen. I de exempel som Yosef nämner så kan en bank således neka utförande av transaktioner hänförliga till en viss bostadsaffär med hänvisning till penningtvättsmisstankar, samtidigt som samma kund får behålla tillgångar och fortsätta spara inom en försäkring hos samma bank och dit någon misstanke kring transaktionerna och tillgångarna inte kan härledas. Lagstiftaren har därmed redan tagit den höjd för problematiken som Yosef efterfrågar. Som bonus kan vi alla vara trygga i att bankens avtal skyddar mot kundernas krav om skälet för att till exempel neka en transaktion är bankens fullgörande av skyldigheter enligt PTL.

Banker och andra ställs inför svåra bedömningar av enskilda transaktioner, identifiering av misstänkta transaktionsmönster, uppdatering av kundkännedom, rapporteringskrav etc. Det är ett välkänt problem att många verksamhetsutövare – vilket är naturligt i till exempel banker med många kunder och tjänster – har svårigheter att uppfylla PTL:s krav på en relevant uppföljning och bevakning. Detta beror, som jag kan förstå, i väsentlig utsträckning på brister i bankernas tekniska och personella resurser; ett lapptäcke av IT-system som tillsammans med svårigheter att på kort tid rekrytera många erfarna, kompetenta personer gör uppgiften nästan omöjlig.

Konsekvenserna syns återkommande i till exempel Finansinspektionens sanktionsbeslut och andra myndigheters rapporter. Jag kan hursomhelst inte härleda de problem som Yosef gör gällande till brister i lagstiftningen kring offboarding. PTL har säkert utrymme för förtydliganden även vad gäller offboarding, men behovet av nya regler och åtgärder mot penningtvätt finns på andra områden. Som bekant är också framtagandet av uppdaterad lagstiftning pågående, bland annat i syfte att kunna öka informationsutbytet.

På de områden Yosef framhåller vore det, enligt mig, mest verkningsfulla att istället ytterligare öka utbildningsinsatserna, och där ska det framhållas att Yosef redan bidrar väldigt mycket, och mer än jag, som föredragshållare etc. En fullgod kunskapsnivå hos instituten förutsätter vidare en ökad informationsgivning från myndigheter, vilket också uppmärksammats av den svenska regeringen och myndigheter som ett särskilt behov.

Det är tacksamt att Realtid ger utrymme åt diskussioner på penningtvättsområdet. Jag ser framemot Yosefs eventuella svar på mitt inlägg, och ett fortsatt ökat utbyte kring hur arbetet mot penningtvätt kan förenklas och förstärkas, framförallt på de centrala områden som Yosef nu startat debatt om.

Carl-Fredrik Hedengren
Rådgivare, vd, AML Audit & Advisory AB