JP Morgan presenterar euro-krisen för 9-åringar

Investmentbanken JP Morgan försöker från ett lättbegripligt sätt förklara hur krisen i Europa ser ut.

Banken kallar det för ”Det politiska dödläget i Europa” och ställer frågan: Vem skall betala för nuvarande och framtida bank-räddningsaktioner?

Pilarna på grafiken ovan visar åt vilket håll varje aktör vill flytta bördan av räddningsaktionens kostnader.

Kortfattat beskriver banken grafiken på detta vis:

1, Spanien, Italien och resten av Europa anser att ECB ska köpa obligationer som kan ge länderna tid att genomföra åtstramningsplaner. Italien är i centrum av krisen med en statsskuld som uppgår till 25% av BNP plus skyhöga italienska bankskulder.

2, CDU, CSU och FDP är tre tyska partier som styr Tysklands Förbundsdag och är emot att göra mer än vad Tyskland har redan åtagit sig. Partierna pekar också på att ECB ska ta ansvar för krisen. partierna är även emot en expansion av den Europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten, EFSF.

3, Finland krävde nyligen en andel av Greklands stödpengar från räddningsfonden EFSF. Man har även ställt krav på Tyskland och Frankrike.

4, Socialdemokraterna och De gröna är oppositionspartierna i Förbundsdagen, men om ett nyval hölls i dag, spår enkäter att de skulle vara vid makten. Båda partierna stödjer ett utvidgande av EFSF.

5, Tysklands centralbank, Bundesbank, är mycket bekymrade över åtgärder som redan vidtagits för att hantera krisen. Deras starkaste argument är att EMU-länderna söker bistånd för att genomföra åtstramningar och pension- och arbetsmarknadsreformer.

6, IMF har tagit en mestadels passiv roll. Banken har lånat ut pengar och övervakat åtstramningsplanerna i Grekland som misslyckas kapitalt. Lagardes, IMF:s nya chef, kommentar kan tyda på attitydförändringar, skriver JP Morgan. (streckade linjen).

7, Europeiska centralbanken köper spanska och italienska obligationer i den sekundära marknaden mför att stävja skuldkrisen. Detta fungerade inte i Irland, Grekland eller Portugal. ECB gillar inte sin nuvarande roll och anser att EU: s skattebetalare bör bära kostnaden för att lösa krisen.

8, Polen, väntar på att gå med i EMU, men vill samtidigt ha en tydligare bild av vem kommer att bära kostnaderna för den statsfinansiella krisen. Den polska finansministern kräver att ECB köper fler statspapper. Polen menar att landet inte kommer gå med i EMU tills euron är jordbävningssäker.

9, Frankrike är beroende av att ECB hanterar det som EFSF inte kan hantera. Det har väckts frågor angående Frankrikes AAA-betyg. Landet står för 35 procent av AAA-garantin i EFSF. Skulle exempelvis Frankrike få sänkt kreditbetyg påverkar det i sin tur stödfondens kreditvärdighet och medför en högre refinansieringskostnad för denna.

10, EU:s skattebetalare påverkas av alla insatser och kostnader för EMU:s finansiella kris antingen genom EFSF expansion, eller införande av euroobligationer. Massor av pilar pekar i denna allmänna riktning.

11, EU-kommissionen och finansministrarna med José Manuel Barroso och Jean- Claude Juncker i spetsen stöttar ECB:s obligationsköp. De motsätter sig dock den fransk-tyska EU-pakten, men har förmodligen inte tillräckligt med energi för att ändra den, enligt JP Morgan.

12, Hittills har EU:s obligationsinnehavare och aktieägare subventioneras av ECB och EU:s skattebetalare. ”Det senaste stresstestet bland EU-bankerna krävde 2,5 miljarder euro extra i kapital. Detta är inte ett skrivfel”, uppger JP Morgan.