Icke-ansvaret frodas

Fredagens dom i den utdragna Prosolvia-tvisten visar återigen att det är närmast lönlöst att försöka driva en juridisk process efter bolagsskandaler på den svenska börsen.

Göteborgs tingsrätt konstaterar, precis som i det tidigare brottmålet, en rad graverade omständigheter men inga så allvarliga att kravet på skadestånd mot revisorn vinner gehör.

Vi lämnas återigen i ett läge där ingen är ansvarig för händelser som lett fram till ett totalhaveri på börsen, denna gång i form av en konkurs i ett bolag som bara några månader tidigare värderades till över 4,5 miljarder kronor.

Det ovanliga med Prosolvia-fallet är att frågan stötts och blötts i domstol i nästan tio års tid. Det är ett undantag i ett land där vi i stort sett saknar tunga prejudikat när det gäller ansvarsfrågor på börsen.

Den som roar sig med att söka efter referenser till HD-avgöranden i Prosolvia-domen hittar tre. Två rör bevisvärdering och ett rör frågan om beräkning av räntekrav vid eventuellt skadestånd. Det saknas helt HD-domar att falla tillbaka på när rätten ska ta ställning till de konkreta ansvarsfrågorna.

Det är en närmast absurd situation i ett land med över 500 marknadsnoterade aktier och en börshandel som överskuggar BNP med råge.

Vi får gå 20 år bakåt i tiden för att hitta en riktigt skarpt formulerad fällande dom med bäring på börsen. I mars 1990 dömdes Refaat El-Sayed till fängelse för bland annat svindleri och insiderbrott av Svea hovrätt.

”Stora krav måste kunna ställas på den som innehar en sådan position som Refaat El-Sayed. Refaat El-Sayed har genom sina uppsåtliga manipulationer inte infriat vad aktiemarknaden och allmänheten haft rätt att förvänta sig. Han har i stor omfattning och under flera år närmast systematiskt förskönat resultat och utveckling inom Fermenta AB och Fermentakoncernen”, skriver hovrätten i domen.

Frågan är då om Fermenta-härvan är den enda plumpen i ett i övrigt fläckfritt protokoll för den svenska börsen i modern tid? Många aktieägare som förlorat sina investeringar i andra luftslott har anledning att ställa sig skeptiska till ett sådant påstående.

Samtidigt är det blåögt att tro att skadestånd eller fängelsestraff verkligen ger plåster på såren för den som förlorat allt. Det viktiga är först och främst att ha ett system som verkar förebyggande och förhindrar att härvorna uppstår från början.

Men dagens modell för ansvarsutkrävande fungerar inte och därmed uppkommer inte heller den fulla preventiva effekt som är önskvärd.

Problemet är att det oftast saknas pengar att driva en process, att ingen kan säga hur lång tid det hela kommer att ta och slutligen att utgången är oviss. Man kan rent av på förhand säga att chanserna till framgång är små.

Med sådana förutsättningar är det inte förvånande att vi ser så få ansvarsmål drivas i domstol.

Revisionsbranschens organisation FAR anser att Prosolvia-domen nu måste leda till lagändringar och tydliggöra att det är styrelsen som är huvudansvarig för ett bolags handel och vandel.

En översyn av den svenska lagstiftningen på området är välkommen. Men den faller samtidigt platt om sanktionssystemet förblir orört.

Mot bakgrund av Prosolvia-processen och den pågående turbulensen kring HQ är nytänkande på området välkommet.

Med amerikanska kongressförhör och svenska skiljeförfaranden som förebilder skulle det enkelt gå att skaka liv i frågan om ansvar i börsbolagens maktsfärer.

Här är en tänkbar modell:

Granskning

När missförhållanden i ett börsbolag uppdagas är det grundläggande att klarlägga vad som har hänt. Det bör därför gå snabbare än idag att kalla in en särskild granskningsman. Denna funktion bör också stärkas resursmässigt och göras mer oberoende från bolaget och dess ägare. En möjlighet är att den aktuella börsen får en representant i granskningsgruppen. Ett stort mått av öppenhet ska gälla kring arbetet.

Ett nytt inslag är möjligheten till offentliga förhör under ed med personer i ansvarspositioner men också representanter för börsen, Finansinspektionen och andra inblandade.

Istället för en modell där ingen vill ta ansvar och där mörkläggning och smutskastning är legio skulle öppna förhör effektivt klargöra vad som verkligen har hänt i ett bolag.

Det skulle leda den enskilda granskningen framåt men också fungera som ett underlag för att förfina regler och rutiner kring börsen som helhet.

Prövning

Om granskningen visar på allvarliga brister kan ärendet föras vidare för juridisk prövning. Eftersom det allmänna verkar sakna resurser att handlägga komplicerade ekonomiska mål inom rimlig tid kan en privat domstol liknande en skiljenämnd användas.

Fördelarna är att skiljemännen kan handplockas för sin kompetens samt att processen går snabbare. Även här bör öppenheten vara stor.

Kännbara ekonomiska skadestånd borde räcka långt som straff.

Ett flöde av kompetenta avgöranden fungerar som underlag för löpande justering av regler och rutiner.

Finansiering

Vem ska då betala kalaset? Eftersom kassorna i kraschade börsbolag ofta är begränsade och aktieägarnas intresse att riskera ännu mer pengar är ännu mindre bör en försäkringsliknande modell införas.

AP-fonderna kunde exempelvis lägga in grundplåten i en ansvarsfond som de noterade bolagen sedan får betala en årlig avgift till.

Fondens medel används sedan när en granskningsman ska tillsättas eller när en prövning skall ske i skiljenämnden. Givetvis ska pengarna även täcka de granskade personernas juridiska kostnader.

En invändning mot denna modell är sannolikt risken att vi skapar en situation där granskningsinstrumentet används allt för ofta. En lösning för att undvika överutnyttjande eller att fonden används som vapen i konflikter mellan aktieägare är att låta en kommitté bedöma ansökningarna om pengar. Även detta på ett öppet sätt så att justeringar kan göras vid behov.

Grundhållningen bör vara att tröskeln är låg för att få finansiering till en granskning men högre för att driva ett mål i skiljenämnd.

Det finns givetvis en rad andra invändningar som man kan göras mot en modell som ovanstående men det är viktigt att slå fast grundprinciperna:

• informationsläget, och därmed ansvaret för en bolagskrasch, ska snabbt kunna klarläggas.

• det ska inte vara den ekonomiska slumpen som avgör om ett bolag har råd att driva en process eller inte.

• ansvarsutkrävandet ska vara kännbart och komma inom rimlig tid (lika viktigt är det så klart att få fram friande utslag).

På dessa punkter framstår dagens sanktions- och rättssystem som förlegade och ineffektiva. Icke-ansvaret fortsätter att härska i ledningsgrupper och kring styrelsebord om ingen förändring görs. Eller är det kanske så vi vill ha det?