Hyfsat stark signal som gör marknadsoron förståelig

Januarirallyt på aktiemarknaden, som understöddes av centralbankernas helomvändning av sin ”normalisering” (höjning) av styrräntorna, har i mars månad hamnat i en fas av eftertänksam blekhet. Den underliggande ekonomin ser allt svagare ut och utvecklingen på den riskaverta obligationsmarknaden bådar inte gott.

För de som ägnar sig åt att jaga trendbrott i ekonomin är obligationsränteutvecklingen ett av de bästa habitaten. En historiskt stark indikator på framtida bekymmer är när långräntorna närmar sig, eller sjunker under de korta räntorna, yieldkurvan inverteras. Efter ett snabbt ras för räntan på den amerikanska tioåriga statsobligationen under slutet av 2018 och inledningen av 2019 så har den under den senaste veckan fallit till en nivå under tremånaders statsskuldväxel. Amerikanska obligationer med en löptid på mellan två till fem år handlas numera tjugo räntepunkter under tremånadersväxeln. Det senare kan nog tas som en stark indikation på vart de korta räntorna är på väg.

Senaste gången som räntan på den amerikanska tioåringen låg under tremånadersväxeln var 2007 och före det hösten 2000. Det vill säga strax före den senaste finanskrisen och och it-kraschen. Det är därmed en hyfsat stark signal som gör den rådande marknadsoron förståelig. De fallande långräntorna kan den här gången inte heller skyllas på centralbankernas obligationsköp. De har i praktiken upphört.  De inom ekonomkadern som likt en kroniker hävdat att med stora budgetunderskott så kommer räntorna att skena bör också ta sig en funderare när de studerar de amerikanska långräntorna. Den amerikanska realräntan har nu fallit till 0,5 procent.

Men de fallande räntorna är inte bara ett amerikanskt fenomen, utan det ser likadant i alla utvecklade länder. Den tyska långräntan gör nu åter sällskap med den japanska och handlas under nollstrecket. Tyskland, som är lika stolligt som Sverige med våra krav på överskott i statsfinanserna, bör återigen ta sig en funderare över vad de håller på med.

Ett annat mönster är att länder som har haft överhettade bostadsmarknader, som Australien och Kanada, är de länder där räntorna fallit mest. Räntan på den svenska tio-åringen hör också till de långräntor som fallit mest, när den i stort sett halverats från årsskiftet för att nu handlas runt 0,35 procent.

Vid en första anblick kan de fallande långräntorna ses som en lättnad för svenska bolånetagare, men det är en förhastad slutsats. Det snabba räntefallet på statsobligationer är inte bara en indikation på fallande inflation utan lika mycket en flykt från risk till säkerhet, vilket brukar vara en självförstärkande process när sentimentet svänger från ”greed” till ”fear”.  En allt svagare ekonomisk utveckling inom eurozonen, med sin fortfarande dysfunktionella valuta,  en hård brexit och den tickande bomben Kina är väl det som skrämmer mest.

Sverige går knappast säkert. Uppgifter om att den amerikanska hedgefonden Neuberger Berman och dess välkände förvaltare Steve Eisman från Michael Lewis bok ”The Big Short” har börjat blanka kanadensiska banker med stor bostadsexponering bör nog vara något som även svenska banker, med Swedbank i spetsen, bör ta fasta på. Internationella investerares övertygelse om att den svenska bostadsmarknaden är ”annorlunda” är nog inte särskilt stark.

Men bankerna och deras bolåneobligationer är trots allt låg risk i jämförelse med många andra emittenter med koppling till den svenska bostadsmarknaden. Prognosen om att många bostadsutvecklare,  byggföretag och även en hel del fastighetsbolag, med redovisningsmässigt överdrivna kassaflöden, som lånat tungt på obligationsmarknaden kommer att vara involverade i ett dominospel har knappast blivit svagare.