Hissnande panik!

Jag har gått ifrån att till varje pris ta trapporna, oavsett skick, till att behärskat låta mig färdas upp eller ned i de mest likkisteliknande små lådor.

Det är lönlöst att tilltala mig i en hiss, bakom min onaturligt fokuserade blick lurar paniken, redo att när som helst bryta ut. Jag lyssnar inte, jag hör inget förrän jag är utsläppt igen. Det vet min amerikanska hustru, på en av våra första dejter i New York fastnade vi i en stor industrihiss. Det kunde gått illa men jag återkommer till det.

Min klaustrofobi börjar, inbillar jag mig, i femårsåldern då ett hembiträde tvingar ned mitt huvud i en hink med ångande kokhett vatten och spänner en handduk över. Den brutala huskuren är ämnad att bota min täppta näsa. Jag lyckas sparka mig fri och får ett stort brännsår på vänster lår som minne av händelsen.

Ungefär i samma ålder blir jag instängd i en av Vägverkets gröna träkistor. Lådan är full av fuktig brun sand och takhöjden cirka femton centimeter. På locket: tre av kvarterets mest fruktade värstingar i nioårsåldern.

Efter dessa trauman bestämmer jag mig; inga fler trånga utrymmen frivilligt. Och aldrig mer hiss.

Men som liten är det svårt att styra över sin tillvaro. När familjen bilar på utlandssemester några år senare blir problemet akut. Min vånda ökar i takt med att dagen går. Jag ber tyst för mig själv om hisslösa hotell med stora generösa trappor. Och tvingas vi använda hiss, Gode Gud, må det då vara en gammal knirkande sak med öppna sidor och gallergrind, en hiss det går att ropa på hjälp ifrån, och inte minst bli hörd. En hiss man ser om den stannat mellan två våningar.

En kväll kommer vi till ett hotell med enbart en liten plåtlåda till hiss. Trapporna är avsedda för utrymning i händelse av brand och dörrarna till trapphuset försedda med skyltar på flera språk. DO NOT USE!

Vi tränger in oss hela familjen med våra väskor. Men just som de automatiska dörrarna ska stängas hastar en överviktig, för att inte säga fet, man över lobbygolvet och tränger sig stånkande in i hissen. (Det värsta en hissrädd klaustrofob vet – när hen med en oerhörd självövervinnelse tagit plats i en hiss – är personer som ignorerar maxvikten och antalet personer som faktiskt kan staplas i den vajerdragna järnjungfrun. Har somliga ingen självbevarelsedrift?)

Hotellhissen segar sig upp, gnisslande av övervikten. Till slut öppnar sig dörren och vi ramlar ut, tjockisen sist.

När vi installerat oss i rummen en stund senare ber min pappa mig att hämta något i bilen som fortfarande står parkerad utan för hotellentrén.

Jag samlar mig, går ut i korridoren och trycker upp hissen. Jag hör hur mekaniken arbetar innanför de stängda skjutdörrarna. Det plingar till och dörrarna glider upp. Jag är torr i munnen men kliver snabbt in, trycker på knappen till lobbyn och vänder mig med näsan mot dörren, beredd att hoppa ut så fort vi kommit ned och dörrarna öppnat sig mot friheten.

Hissen stannar tvärt. Något rasslar till. Är jag nere? Inget händer. Metalldörren framför mig är fortfarande stängd. Paniken väller upp som en fysisk kraft i kroppen, som en våg av ren skräck. Gråten kommer samtidigt. ”Hjälp! Jag har fastnat i en hiss! Det värsta som kunde hända har hänt!”

Jag börjar slå, dunka och sparka på hissdörren framför mig. Jag ropar på hjälp så högt jag bara kan. Jag bultar med knutna nävar på skjutdörren så den skallrar. ”Släpp ut mig!”

Plötsligt hör jag röster och sorl bakom mig. Tydliga och klara ljud som inte alls låter instängda eller på avstånd. Jag snurrar runt. Min blick möter en hel lobby av människor som vänligt men förvånat tittar in på åttaåringen som nyss stod och sparkade och slog på hissens bortre dörr. Alltså den dörr man går in genom på våningarna ovan lobbyn. För i lobbyn går man in genom hissens framsida, det är ju dubbla dörrpar i den här hotellhissen. Såklart. En detalj jag helt missade när vi åkte upp med tjockisen i hissen.

Jag går genom lobbyn mot den parkerade bilen med all värdighet en liten kille med tårade ögon kan uppbringa. Skam! Men samtidigt en nästan euforisk lättnad. Jag är fri!

På åttiotalet flyttar jag till New York, kanske inte den självklara staden för den hissrädde. Men rädslor måste övervinnas och fobier får inte styra hela livet.

Det blir tydligt när jag drabbas av hisstoppet som kunde förstört allt; på den andra dejten med min blivande hustru. Situationen kan te sig romantisk för den utan cellskräck, men den höll på att kosta mig mitt framtida giftermål.

Industrihissen är rymlig, det är fredag kväll och vi är på väg upp till en fest i ett loft Downtown. Det visar sig att vi tagit fel på adress och jättehissen av gjutjärn rasslar sig upp till översta våningen och parkerar sig där med ett tungt ryck. Hela huset är industriellt och alla våningar är stängda för helgen. Inget händer när jag trycker på groundfloor-knappen, vi sitter där vi sitter.

Med kolossal självbehärskning lyckas jag reducera ett fullskaligt panikutbrott till ett (mycket) ostadigt röstläge och (mycket) ymniga svettningar. Min tilltänkta tittar misstroget på mig, är det här verkligen en man att hålla i handen när det stormar?

Så plötsligt rasslar åbäket igång och sänker sig sakta ned till bottenvåningen och släpper ut oss. ”In the nick of time”, som man säger.

Förra veckan när vi släpptes ut ur hissen i Stockholm – jag svettig, hustrun oberörd – säger hon något skeptiskt: ”You’re getting better”.

Rädslor är till för att övervinnas, tänker jag. Ett trappsteg i taget.