Hedwig skriver oss inte på näsan

”Kom och skriv mig det på näsan” sjöng häxan Hedvig Höök i 70-talets barnprogram Från A till Ö. Alltmedan den kloka ugglan Helge ho-hoade likt en annan gangstarappare.

Den Hedwig som spatserar omkring på höga klackar på scenen på Stockholms Stadsteater skriver däremot ingen på näsan. Snarare har han/hon mer gemensamt med en annan Uggla – den glamrockande Magnus Uggla från samma 70-tal som barnprogrammet.

Med den väsentliga skillnaden att Hewdig and the Angry Inch tar ut svängarna rejält. I Hedwigs version av den ”livets teater” som Magnus Uggla sjöng om – och enbart flörtade med – för över trettio år sedan handlar det här om blodigt allvar. Bokstavligt talat.

I och för sig uppblandat med humor av mörkaste sort, vilket ju passar en kvinna med viss basröst.

Hedwig växer upp som pojken Hans i Östberlin. En amerikansk soldat lockar med sig den tonårige Hans till USA, men för att gifta sig måste han lämna en väsentlig bit av sig själv kvar på östsidan. En liten bit blir kvar och det är detta stycke som är ”the angry inch”. Nu blir Hans till Hewdig – som i ”head wig” (peruk).

Hedwig and the Angry Inch fungerar som en självklar uppdatering – med tydligare sociopolitisk klangbotten – av 70-talets kultmusikal och dito film Rocky Horror Show. En uppdatering till ett 90-tal då kalla kriget precis svalnat.

Berlinmuren må ha fallit men Hedwig har fortfarande murar att riva. Både inom sig själv och vad gäller omgivningens syn.

Musiken är ingen pumpdisco utan en glamrock med utsmetat läppstift, söndergråten mascara och upptinande snönäsa. Lou Reed, David Bowie, Iggy Pop, New York Dolls, Queen, tidig Alice Cooper – musik som fått ut den här subkulturen till allmänheten – i alla fall till alla som varit öppna nog att lyssna.

Tiden är rätt för Hedwig. Uppsättningen kommer lagom till att Lou Reeds temaskiva Berlin från 1973 åter är aktuell via konserter, film och liveskiva. I Sverige har vi en glammig påfågel vid namn Ola Salo som dominerar melodifestivaler och skånska Jesus Christ Superstar-uppsättningar.

Men det är svårt att sjunga med i en alldeles nyligen översatt rockmusikal. Volymen är såpass hög att många fraser är svåra att urskilja, och de svenska texterna purfärska. Så de Hed-heads som kan de engelskspråkiga originaltexterna lär vara ”all quiet on the Eastern front”, som The Stranglers sjöng om Sverige för trettio år sedan.

Jag lägger min make-up

Vrider upp stereon

Sen sätter jag på mig min peruk

Så sjunger Johannes Bah Kuhnke i föreställningens mest allsångsvänliga ögonblick. Men det är Iris Esell som river ner de största applåderna i salongen när hon serverar sin soulsauterade stämma för oss alla att hugga in i. Iögonfallande starkt, Iris.

I foajén kan den som väntar på att få komma in på föreställningen bland annat se Ylva Maria Thompsons ”fittutställning” Anonyma exhibitionister, där frivilliga låtit avgjuta sin grotta.

Något säger mig att Johannes Bah Kuhnke inte kommer att vara en anonym exhibitionist särskilt länge till. Han vinglar inte, vare sig på högklackat eller i sina rollprestationer. Det torde inte dröja länge innan han är lika välkänd som frugan Alice.

Vänta Bah.

Fotnot: Hedwig and the Angry Inch, skriven av John Cameron Mitchell och Stephen Trask, ges på Stockholms Stadsteater till och med den 27 september.

Nya skivor

Kasey Anderson: The Reckoning (Blue Rose/Border)

I fartiga Wake up utnyttjar Kasey Anderson sin producent Eric ”Roscoe” Ambel (Ryan Adams, The Bottle Rockets, Blue Mountain) till fullo. Det är bett i gitarrerna, snubbarna spelar sååå rätt och rått samtidigt.

Albumet i övrigt är dock ganska lugnt i tempot. Raspiga ballader som For St. Ann´s och Emaline låter precis som bilderna på digipacken ser ut: en gammal, dammig, övergiven bar någonstans i USA. Spindelväven har torkat igen på biljardmästarstatyetten på hyllan och i jukeboxen ligger en död råtta och dess mumifierade lortar.

Det här är andra plattan Kasey Anderson gör med rotrocksfavoriten Ambel som producent och när Ambel är inblandad brukar det alltid vara minst sagt hörvärt. Så även denna gång.

Anderson placerar sig i en traditionell, rootsig nordamerikansk musikfåra. Hans låtar låter som berättande country, eller alternativcountry, med historier om olika individers öden, hopp och framtidutsikter. Personligt hållet men också allmänpolitiskt laddade texter till musik som inte glättar till det men heller inte gör det svårt för sig (förutom möjligen i inledande titelspåret. Steve Earle, Chris Knight, Tom Petty och spökar i den övergivna, dammiga baren. Någonstans på en vägg sitter en blek och fläckad gammal karta över Bruce Springsteens ödsliga Nebraska.

I kompet återfinner vi pålitliga namn som Keith Christopher (The Georgia Satellites, Yayhos, de nyligen Sverigeaktuella Dan Baird & Homemade Sin), Catherine Popper (Ryan Adams and the Cardinals) och Rob Arthur (Peter Frampton).

Den europeiska utgåvan av den här plattan är utökad från fjolårets släpp på Terra Firma Records, med fem bonusspår, de flesta annorlunda versioner.

The Real McKenzies: Off the leash (Fat Wreck Chords/Border)

Ett band från Vancouver i Kanada som bytt ut de irländska dragen hos ett band som Dropkick Murphys mot en starkare skotsk anstrykning. Så The Real McKenzies (”De äkta varorna”) kryddar sin punkrock med traditionella skotska melodisnuttar, säckpipa trakterad av en medlem som heter Matt McNasty och låttitlar som The Lads who fought & won och The Ballad of Greyfriars Bobby.

Fast allra tydligast speglar ändå Drink some more de whiskey-pubrunda-stämningar The Real McKenzies piskar upp. Kilt by death, som någon uttryckte saken en gång i tiden.

Me First And The Gimme Gimmes: Have another ball (Fat Wreck Chords/Border)

Jackson från Foo Fighters spelar gitarr här. Sångaren Spike hörs i vanliga fall i San Francisco-punkarna The Swingin´ Utters, Dave trummar i Lagwagon och basisten Big Mike är förstås bjässen från bandet NOFX och Fat Wreck Chords skivbolagsboss.

Skojfriska punkbandet Me First And The Gimme Gimmes firar tioårsjubileum (ja, egentligen fyller bandet tretton om jag räknar rätt…) med sin sjunde fullängdare. Have another ball har legat i malpåse sedan debuten Have a ball. Det är helt enkelt överstående inspelningar från samma sessions. Påstås det i alla fall.

Ursprungligen var debuten tänkt att bli en dubbelplatta men det är alltså först nu vi får höra resten. Gamla klassiker från Elton John, Simon & Garfunkel, Jimmy Cliff, Neil Diamond, John Denver, Hall & Oates och liknande kastas in i bandets lekstuga och studsar tillbaka som punkpoppiga Gimme Gimme-bollar.