Harvard sätter agendan

Reformen väntas få stort inflytande på den högre utbildningen i USA och på den högre utbildningen världen över.

Det har stormat om Harvard University på senare år, inte minst under Larry Summers korta tid som chef, men det är djupare diskussioner och trender som ligger bakom universitetets första reform av grundutbildningen på fyra decennier.

Harvard grundades 1636, men det var först med Charles W. Eliots radikala omläggning av utbildningen på 1870-talet som Harvard började omvandlas från ett prästseminairum till ett modernt forskningsuniversitet och blev en modell för den högre utbildningen i USA. Harvard skulle länge präglas av stor frihet för studenterna, som var en liten och synnerligen exlusiv skara, att läsa det de var intresserade av.

Denna frihet skulle senare inskränkas något till förmån för en mer strukturerad undervisning, men den kommitte (Task Force) som i februari presenterade sin slutrapport om reformen av Harvards grundutbildning står fast vid principerna om en ”liberal” utbildning, vilket skulle kunna översättas med termen en bred humanistisk utbildning, snarare än en som är snävt yrkesinriktad.

“En liberal utbildning … ifrågasätter förutfattade meningar, stimulerar självreflektion genom att träna studenterna att tänka kritiskt och analytiskt, genom att exponera dem för den känsla av främlingsskap som uppstår vid möten med radikalt olika historiska skeenden och kulturella formeringar och med fenomen som överskrider deras och till och med våra egen färmåga att förstå fullt ut. Den liberala utbildningen är livsviktig eftersom yrkesutbildningar inte lär ut dessa saker, och arbetsgivarna inte lär ut dem, ja inte ens de flesta akademiska vidareutbildningar lär ut dem. Dessa institutioner avliberaliserar sudenterna: de tränar dem att tänka som yrkesmän. En förberedelse inom de fria konsterna och vetenskapen är avgörande för deras förmåga att tänka och handla kritiskt och eftertänksamt utanför karriärens och yrkets gränser.” (“Report of the Task Force on General Education,” Februari 2007)

Det kan förefalla paradoxalt att en utbildning som Harvards skulle behöva reformeras, med tanke på att den lockar till sig stjärnstudenter och professorer från hela världen. Men mycket av Harvards och de andra toppuniversitetens strålglans kommer från deras illustra samling professorer och nobelpristagare, vilka dock sällan har så mycket kontakt med studenterna. Grundutbildningen behandlas styvmoderligt av många toppuniversitet och studenter, vars föräldrar får punga ut med hundratusentals kronor per år, får ofta finna sig i att undervisas av doktorander som i likhet med många professorer saknar pedagogisk utbildning.

”Det är förvånande hur lite uppmärksamhet amerikanska fakulteter ägnar den växande forskningen om hur studenter lär sig och hur undervisningen skulle kunna göras mer effektiv,” skrev Harvarduniverstetets förre prefekt Derek Bok i Boston Globe 18 december 2005. Och när professorer ägnar sig åt utbildning, så sker det vanligen i form av stora föreläsningar, trots att man vet att grupparbete ofta ger bättre resultat.

De flesta undersökningar visar att de som går eller gått på elituniversiteten är mycket nöjda med sin erfarenhet där (vilket kanske inte är så konstigt eftersom de investerat så mycket pengar i sin utbildning och Ivy League-stämpeln öppnar dörrar till välbetalda jobb,) men arbetsgivare klagar över att de utexaminerade inte kan skriva eller resonera klart och dessutom har bristande språkkunskaper.

Gräddan av universtiteten var länge ett slags klubbar för elitens barn där de skaffade sig vänner, etablerade kontakter och läste om de var lagda åt det hållet, men efter andra världskriget skedde en enorm expansion av unviversitetssystemet. Samma sak skedde för övrigt i Europa och Sverige. 157.000 Bachelor of Arts (motsv svenska Fil Kand) utexaminerades varje år på 1950-talet. År 2000 hade den siffran växt till 1,2 miljoner. Det var inte bara antalet studenter som exploderat. Gruppen blev också alltmer socialt, etniskt och könsmässigt diversifierad, även portarna till elituniversiteten i praktiken fortfarande är stängda för USA:s fattiga och stora delar av medelklassen.

Harvard, Princeton, Yale, Stanford m. fl. har fortfarande mycket starka ”märkesnamn,” men det finns en växande internationell konkurrens från både europeiska och asiatiska universitet. Internet gör dessutom att akademiker från andra länder börjar konkurrera alltmer effektivt på den globala marknaden.

Det är mot denna bakgrund vi ska se reformen av grundutbildningen på Harvard College. Fakultetsledningen har slagit fast att målet är att bredda utbildningen och ge studenterna fler valmöjligheter, med en kombination av breda ”portaler” som sedan kan leda till fördjupning. Kursutbudet ska å ena sidan populariseras och sträva efter att vara relevant, men alla studenter måste enligt förslaget ta följande åtta översiktskurser.

1) Estetisk och uttolkande förståelse

2) Kultur och tro

3) Empirisk slutledningskonst

4) Etisk slutledningskonst

5) Vetenskapen om levande system

6) Vetenskapen om det fysiska universum

7) Samhällen i världen

8) USA i världen

Man utlovar också en ökande satsning på pedagogik och studievägledning, samt en strävan att involvera professorerna mer i utbildningen. Som ett led i att förbereda studenterna för en globaliserad värld ska Harvard försöka få fler studenter att skaffa sig erfarenhet av studier utomlands.

”Vi vill hjälpa studenterna att göra kopplingar mellan det de lär sig i klassrummen och deras liv i det 21:a århundradet,” säger Alison Simmons, filosofiprofessor vid Harvard University och en av de två ordförandena för panelen bakom reformförslaget. (Financial Times 13 mars 2007.).