Gradera upp bilden av Istanbul

ISTANBUL Jag kliver in i en nordisk blond, minimalistiskt möblerad våning med storslagen utsikt över Bosporen, sundet som förenar Svarta havet med Marmarasjön och Medelhavet.

Istanbul har bytt kläder.

Borta är männen i den klassiska trevägskorsningen uppe i Bazarens guldkvarter, de som växlade valuta klanderstint under den gamla tiden. Eftersom en paranoid regim förbjöd all valutahandel utvecklades ett särskilt kodspråk för pengar. En ”Tam” var ordet för dollar, ”Kralice” (drottning) stod för pund och ”Ceyrek” betydde D-mark.

I dag har Turkiet öppnat sig mot världen och välkomnar investeringar. Det finns inget som heter ”utländskt kapital”, det finns bara globalt kapital, säger man. När någon undrar om utlänningar verkligen ska få äga fast egendom här i den klassiska Bysans huvudstad, Istanbul, så får de svaret: ”Pengar har ingen religion eller ras”.

Resultatet syns i de nya skyskrapor som skjuter i höjden bortom Sultanens palats. Byggsektorn och de finansiella företagen går starkast. En rad turkiska bolag har stora leveranser till Ryssland, många bygger nu det nya Moskva.

Det är dags att gradera upp bilden av Istanbul, jag hade i alla fall kvar en diffus 80-talsbild av staden innan jag kom hit och såg den snabba förändringen.

I dag är det inte kryddor och guld som omsätter de stora pengarna, även om det fortfarande är nog så stor marknad. Istället finns de nya vinsterna i den boom som staden just nu går igenom. Det började på allvar för två–tre år sedan. Investeringarna räknas numera hem på ett år, ibland ett halvår.

Jag vill nog påstå att många svenska företag inte riktigt har upptäckt att det rör på sig i Turkiet. Här finns inte bara hedersmord, slöjor och vattenpipa, utan en enorm marknad som växer snabbt med en ökad levnadsstandard. Bara Istanbul är nu en behändigt koncentrerad marknad på över tio miljoner människor, många av dem sover i Asien och arbetar i Europa, eller tvärtom. De kan öst lika väl som väst och börjar nu kombinera långa affärstraditioner med en dynamisk, modern ekonomi.

Samtidigt finns förstås andra slags problem kvar, framför allt korruptionen, det råder också en manligt dominerad kultur på arbetsmarknaden. Utbildningsnivån är låg på landsbygden och fortfarande arbetar alltför många i ett jordbruk som är långt ifrån funktionellt.

Ändå känns det naturligt att Turkiet – om landet själv vill det – kommer med i EU. Ju fler hinder mellan öst och väst som rivs, desto bättre. För turkarna. Och för oss, som får chans att tränga bakom gamla föreställningar om ett av Europas största muslimska länder.