Flanerandets vedermödor del 2

Den första vårsolen är på något sätt alldeles speciell, full av förhoppningar om ljusare tider. Den bästa dagen på året i mitt tycke är dagen då vi ställer fram klockan en timme och dagarna plötsligt blir hela.

När jag sitter här så undrar jag om det där med att flanera var så viktigt, det kanske handlar mer om att filosofera, vilket denna plats är alldeles utmärkt för. Att drömma sig iväg i Stockholm är inte svårt med tanke på hur stor plats staden har i mitt hjärta.

Men åter fokus på den företagna uppgiften. Hur vackert det än är så måste man vidare, hem. Jag njuter redan av tanken att promenera längs Norr Mälarstrand, denna otroligt vackra gata med sin rika blandning av arkitektur. Vid få platser i Stockholm njuter man av vattnet lika mycket som här.

När man passerar nr 66 så kan man inte låta bli att undra varför Sverige slutade adla människor för stora insatser. 66 var nämligen Sven Hedins sista adress och han var den sista att bli adlad i Sverige, 1902, även om möjligheten att adla fanns kvar hela vägen till 1975 då kungens fons honorum fråntogs honom. Sen kan man kanske ifrågasätta om Sven Hedin var ett värdigt sätt att avsluta adlandet på men det är en berättelse i sig.

Vidare till det myllrande Kungsholmstorg och Hantverkargatan, en fantastisk plats, och till sist till det mäktiga rådhuset och polishuset. Att stå i parken mellan dessa enormt pampiga byggnader är fantastiskt rogivande och något av en oas som har gått oupptäckt förbi.

Färden går vidare mot Vasastaden, som har fått sitt namn ifrån Vasagatan, vilken i sin tur har fått sitt namn ifrån Vasabron, som har fått sitt namn ifrån statyn föreställande Gustav Vasa utanför Riddarhuset där vi passerade förra veckan.

När man korsar bron från Kungsholmen till Vasastaden så kan man iaktta Karlbergs slott som inhyser världens äldsta aktiva militärskola. När man är över bron så är det väldigt trevligt att ta några varv i det fantastiskt fina Atlasområdet där Karlsson på taket tyckte om att flyga över takåsarna. Sedan går man upp för trapporna och genom en portal till St Eriksplan som fick sitt namn efter Erik den helige vid Stockholms namnrevision 1885 då man även tog bort vackra namn som Parisgränden och bytte till Observatoriegatan till exempel.

Nu är det bara en liten bit kvar, en snabb promenad nerför Odengatan för att sedan sätta sig utanför Astrid Lindgrens bostad på Dalagatan 46 där hon bodde i över 60 år. Då har man samtidigt hamnat på le bistro de Wasahofs uteservering och kan avnjuta en välförtjänt kyld dryck.

Det får räcka så även om jag ju missat en hel del självklara flaneringsstråk så som valda delar av Drottninggatan, Götgatan och så vidare. Min absoluta uppmaning är att älska staden du bor i! Och framför allt, ut och njut av den! Den ligger där och väntar. Iaktta, insup och njut, staden är vacker, varm och välkomnande. Som skapt för den som vill flanera, givetvis iförd sina obekvämaste skor.