Flanerandets vedermödor

Precis som allt annat här i livet, som ska verka som att man gör det utan minsta ansträngning, så kräver även flaneringen en viss förberedelse.

Flanera betyder att vandra utan syfte eller mål och för att lyckas med det så krävs en noggrant planerad rutt. Man vill gärna inte gå vilse och om man ska kunna gå och dagdrömma samtidigt så är det bra om man har en inövad tur. Självklart så dagdrömmer man dock inte utan man är djupt iakttagande under den svävande blicken.

För övrigt så flanerar man ensam och inte med andra. Då promenerar man. Man frågar ju inte: Uräkta, vill du följa med på en flanad?

Vad är då ett bra flanörstråk i Stockholm? Berzeliepark är en ganska bra utgångspunkt om man nu inte vill börja utanför sin egen port.

Man ska tänka på att flaneringstakten bör vara ganska långsam, lite som Främlingslegionens mars. Men i flanörens fall inte för att orka marschera i flera mil utan för att kunna ha så eleganta skor som möjligt.

Då man står i parken iförd sina obekvämaste skor och den finaste rocken kan flanaden börja. Uttåget ur parken bör ske i rikting mot Dramaten så man kan iaktta spårvagnarna medan de passerar Fredrik Lilljekvists teaterpalats.

När man känner att man insupit nog av detta så är det alltid trevligt att röra sig upp längs Birger Jarlsgatan och beskåda dess nöjesliv med kulmen på Stureplan. Där får man också ett utmärkt tillfälle att beskåda Sven Wallanders kungstorn.

Efter att ha blivit så uppfylld av intryck kan det vara skönt att fönstershoppa lite så det bär av mot Biblioteksgatan med alla dess affärer.

När jag passerar utmärkta Zink så fäller jag en tår över allt jag inte fick uppleva på Alexandras.

Väl framme på Norrmalmstorg så kan det vara lämpligt att ta en liten paus då man snart ska ge sig in på den svåraste delen av strapatsen. Det vill säga sträckan Norrmalmstorg-Regeringsgatan.

Under vandringen i dessa kvarter inser man att arkebusering nog inte är ett så hårt straff när man tänker efter. Jolo har fångat det hela väldigt väl:

”En okunnig amerikansk turist lär i sommar ha frågat om det var ryssar eller tyskar som haft sönder Stockholm. Han bör ha kunnat få det stolta svaret att det har vi gjort alldeles själva”.

De ansvariga borde ställas inför rätta.

När man nästan har blivit överkörd för att man har blundat hela vägen och drömt att Sagerska husen, Sidenhuset och andra skönheter funnits kvar och att den vidriga Norrmalmsregleringen aldrig ägt rum, så befinner man sig på Gustav Adolfs torg och kan andas ut igen och beskåda en av Stockholms vackraste utsikter. En tanke som alltid slår mig är att det är ynka 21år mellan Riksdagshuset och Gärdet.

Här kan man passa på att försöka ta sig in på Operan och insistera på att man ska få gå ut på altanen utanför Guldfoajén för att ytterligare insupa miljön. När man förnedrad och utsläng, för att man har stört pågående förställning, inser att det inte blir någon altan så får man istället traska över bron och ställa sig högst upp på Lejonbacken.

Efter Lejonbacken så går man med fördel ner på västra sidan mot Gamla stan. Efter Bondska palatset, strax innan Riddarhuset, är det dags att stanna så du slipper se den fula bron som leder till desto vackrare Riddarholmen.

Istället beträder man den ståtliga Vasabron och kisar med ögonen mot Sheraton för att sedan ta sikte på Stadshuset. Där tar man med fördel plats på en bänk i solen i den vackra parken mot vattnet för att fundera över var den fortsatta flaneringen ska bära av.

Mer om detta nästa vecka.