"En enorm överlönsamhet"

1. Det sveper en flodvåg av ny reglering och lagstiftning över finansbranschen. Handlar det om genomtänkta idéer eller en akut krisreaktion?

Klas Eklund:

– Båda delar. Den initiala reaktionen 2008-2009 var rätt panikartad, men i efterhand har mer genomtänkta förslag arbetats fram – men dessa skiljer sig kraftigt åt mellan olika länder. Vickers-rapporten som presenterades i Storbritannien för en tid sedan och som diskuterar bland annat att klyva bankernas kontorsrörelse från investment banking är läsvärd och genomarbetad. Det stora amerikanska Dodd-Frank-paketet är omfattande, men spretigt. Den nationella lagstiftningen drar åt olika håll även inom EU.

Johan Ehrenberg:

– Det är från början krisreaktioner som nu förbytts till en mer genomtänkt politik. Det är en gigantisk maktkamp mellan statsapparaterna och en finansmarknad där de förra hittills gett efter så långt att man riskerar förlora makten att agera.

Per H Börjesson:

– Mer regleringar anses politiskt korrekt och skall förhindra nya kriser. Problemet är att de som struntar i alla regler, till exempel Madoff och nu senast UBS-mäklaren, kommer att finnas även i framtiden. Däremot gör alla regler att det nästan är omöjligt att starta nya verksamheter i finansbranschen då de drabbar alla oberoende av storlek. Det innebär att mindre aktörer får en konkurrensnackdel gentemot större aktörer som dessutom alltid räddas av staten för att de är ”too big to fail”. De stora aktörerna kan fortsätta med höga bonusar och ersättningar till anställda och utdelningar till aktieägarna. Reglerna gör, tvärt emot avsikten, att finansbranschen kommer att fortsätter att vara en mästare på att ha höga privata vinster och socialisera eventuella förluster.

Johan Hansing:

– Både och. En del av reglerna beror på att finanskrisen tydliggjorde brister i det gamla regelverket, som naturligtvis måste rättas till. Samtidigt ser vi stora risker med att så många stora regelförändringar sker samtidigt och i ett högt tempo. Risken är uppenbar att vi får regler som inte är relevanta eller som är onödigt kostsamma för bankerna och deras kunder.

Anders Ackebo:

– Det är nog en fråga om både och, även om jag anser att en hel del av den nya regleringen är av så kallad skandaldriven karaktär. Det är ju i mångt och mycket fråga om att politiker vill visa handlingskraft gentemot omvärlden, och då är man inte lika noga med att undersöka om det finns ett faktiskt behov av de nya reglerna. Den tidigare EU-kommissionären inom det finansiella området hade i vart fall en uttalad ambition att det inte skulle införas några nya regler utan att det dessförinnan hade gjorts en analys som visade på att nyttan av den nya regeln var större än kostnaden för att införa den. Det tänkandet verkar inte finnas kvar längre i den nya regimen men borde vara något som våra svenska representanter skulle blåsa liv i igen.

Johan Norberg:

– Det är extremt kortsiktiga och illa genomtänkta idéer gång på gång. Kom ihåg att EU:s politiker för två år sedan var eniga om att det bästa sättet att hindra nya kriser var att tvinga bankerna att ha en större buffert av statsobligationer – det som nu knäcker bankerna. Försöken att förbjuda spekulation mot banker och kreditvärdering av länder på dekis är panikreaktioner som minskar transparensen på marknaden. Våra politiker borde faktiskt ta en liten paus, andas lugnt och tänka efter.

2. Den politiska kartan ställs på ända när liberala politiker öppnar för att förstatliga banker och kritiserar branschens vinstmarginaler. Är du förvånad över utspelen?

Klas Eklund:

– Inte alls. Politiker är politiker. Det vore snarare förvånande om de inte försökte göra politik av kombinationen av missförhållanden och missnöje.

Johan Ehrenberg:

– Nej, det är självbevarelsedrift. Utan sådana förslag kommer en stark ilska, kanske rentav en vänstervåg svepa undan dagens makthavare. De vet problemet, om de inte verkar kritiska mot banker så är de snart borta.

Per H Börjesson:

– Det är logiskt för finansbranschen har en enorm överlönsamhet. Till exempel tjänar de svenska storbankerna en miljon per anställd. De flesta småföretagare skulle vara glada om de omsatte en miljon kronor. Det är klart att människor blir upprörda när det är de drabbas av nedskärningar och lägre pensioner. Då får vi för rörelser som ”Occupy Wall Street” med slogans som att ”1 % har fått det bättre på bekostnad av 99 %”. Tyvärr är det till och med sant vad de påstår.

Johan Hansing:

– Ja, tyvärr är många av de utspel vi ser snarare baserade på politisk populism än på analys och eftertanke. Från ett svenskt perspektiv ska vi vara glada för att våra svenska banker står sig starka i en situation när många banker behöver omfattande statligt stöd.

Anders Ackebo:

– Nej, egentligen inte. Och här anser jag att bankerna måste ta ansvar för sitt handlande i olika hänseenden, så att man får tillbaka allmänhetens förtroende.

Johan Norberg:

– Nej, egentligen inte. I kristider omvärderas det mesta. Och även för en liberal finns det något osunt i banksystemet – bankerna kan ta väldiga risker i vetskap om att de får behålla vinsterna men kan skicka förluster till skattebetalarna. Då blir det rimligt att man som politiker börjar ställa krav och kritiserar, även om det i sak inte alltid är så konstruktivt.

3. Om skattebetalarna på nytt måste stötta banksektorn vilka motkrav är rättmätiga att ställa?

Klas Eklund:

– Det grundläggande är lägre risktagande och högre kapitaltäckning. Här är nu en rad åtgärder på gång, dels inom Basel III, dels inom ramen för euroländernas akuta krisprogram. Till detta kommer ytterligare nationella krav i olika länder. I grunden är detta bra. Men vad man kan vara orolig över är att de olika programmen inte är framarbetade inom en helhetsram. Vi vet inte vad effekterna blir av summan av alla förslag.

Johan Ehrenberg:

– Förstatliga banksystemet.

Per H Börjesson:

– Precis som svenska regeringen argumenterat måste stödåtgärder ske genom att statsmakterna går in som ägare i de banker som fallerar. Om man köper svårvärderade tillgångar från banker som har problem blir staten och medborgarna alltid lurade. Warren Buffett har föreslagit att man även skulle konfiskera alla privata tillgångar för ledningar och styrelser i banker som går över styr. Då skulle de nog verkligen börja ta mindre risker.

Johan Hansing:

– I Sverige håller vi på att bygga upp en stabilitetsfond som ska kunna användas för att värna den finansiella stabiliteten på olika sätt. Vi tycker att det är en bra väg, det vill säga att bankerna får betala för de stödåtgärder som kan bli nödvändiga.

Anders Ackebo:

– Att också bankernas ägare tar ett ekonomiskt ansvar. Ett fallissemang i en bank drabbar ju primärt bankens kunder, men också deras ägare. Då är det enligt min mening rimligt att de också bidrar när banken behöver stöttas.

Johan Norberg:

– Först och främst att alla som har tagit en risk för att de trodde på banken står för den risken – aktieägarnas andel av bankerna måste minskas i motsvarande grad och obligationsägarna borde ta förluster. Staten borde verkligen ta ett skålpund kött i form av preferensaktier, så att all eventuell utdelning går till skattebetalarna tills de har fått tillbaka sina pengar.

4. Hur ser du på möjligheterna att införa en skatt på finansiella transaktioner i EU?

Klas Eklund:

– Så länge USA och Storbritannien (och även lilla Sverige) motsätter sig tanken lär det inte bli mer på sin höjd symbolik. Men man ska notera att det liggande förslaget från kommissionen inte är samma sak som det gamla förslaget om Tobinskatt. Då handlade det om att beskatta valutatransaktioner för att minska volatiliteten. Nu handlar det om en bredare skattebas och syftet tycks mest av allt vara att dra in skattepengar. Den typen av förslag har större chanser att gå igenom – men det förutsätter, som sagt, att fler är med på vagnen.

Johan Ehrenberg:

– Det är fullt möjligt och man ska vara bra naiv om man tror att det innebär en flytt av affärerna. EU är inte ett litet land, det är världens största ekonomi och om politiker menar allvar med en transaktionsskatt kan inte marknaden ignorera. Om skatten är tomma låtsasord, som Feldts valpskatt, ja då flyttar de förstås.

Per H Börjesson:

– Om EU genomförde en sådan skatt borde man även kunna få USA att införa något liknande. Då skulle skatten fungera och jag förstår inte svenska företrädare som är emot en skatt bara för att vi misslyckades på 80-talet när vi var ensamma, vilket var riktigt korkat. En sådan skatt skulle också effektivt stoppa alla högfrekvenshandel vars robotar har gjort börserna till ett kasino till nackdel för alla långsiktiga placerare.

Johan Hansing:

– Den här frågan ingår som en del i det väldigt komplexa politiska spelet som pågår i EU just nu. Men eftersom skattefrågor måste beslutas med full enighet, och länder som Storbritannien och Sverige är mycket kritiska till förslaget, tror jag inte att det är möjligt att nå en europeisk överenskommelse.

Anders Ackebo:

– Det är säkert inte omöjligt för starka krafter inom EU att lyckas införa en sådan skatt, men det vore olyckligt om detta skedde. Vi har dåliga erfarenheter från den tidigare s k valpskatten, som drev bort en väsentlig del av värdepappershandeln från den svenska marknaden. En skatt på finansiella transaktioner skulle med stor sannolikhet få negativa konsekvenser för börshandeln på så sätt att handeln skulle komma att bedrivas utanför börserna. Därigenom skulle marknaden förlora den genomlysning, trygghet och tillsyn som börshandel erbjuder.

Johan Norberg:

– Försumbara. Det ögonblick skatten införs kommer vi att höra ett stort sugljud när alla dessa transaktioner försvinner ut ur EU och det vet EU-kommissionen också. Det framgår i alla fall av deras underlag. Det är en skatt som skulle dra in väldigt lite till priset av att man skadar ekonomin och slår sönder en industri. Att de faktiskt föreslår något sådant är ett olycksbådande tecken på vilken total idébrist de har. De verkar stå helt handfallna.

5. Vilken var veckans viktigaste nyhet?

Klas Eklund:

– Att EU-länderna vid toppmötet tog ännu ett steg mot samordning och överstatlighet i den ekonomiska politiken.

Johan Ehrenberg:

– Om man inte ska diskutera EU-toppmötets beslut så är det nog att kommuner börjar återta privatiserade vårdhem. Den politiken fungerade inte i praktiken. Det är ett enormt nederlag för privatiseringspolitiken.

Per H Börjesson:

– Att Liliane Bettencourt, 89-år och en av världens rikaste kvinnor, har blivit omyndigförklarad som dement då dottern är upprörd att hon skänkt en miljard euro och en ö i Seychellerna till en kändisfotograf. Dottern får nu kontroll på förmögenheten på 17 miljarder euro och mamman hotar att lämna Frankrike. Visar väl att man inte skall bli alltför rik för det skapar bara bråk. Bäst är att ha lite mer pengarna än grannarna och hoppas att det inte flyttar in någon ny finansmiljardär i kvarteret.

Johan Hansing:

– Jag väljer två. Den första är att de stora svenska bankerna i sina kvartalsbokslut visar goda vinster och stor motståndskraft mot finansiell turbulens. Den andra är de viktiga steg som har tagits mot en europeisk överenskommelse för att hantera skuldkrisen.

Anders Ackebo:

– Det får nog trots allt anses vara att man lyckades komma överens om ett krispaket för att bland annat stötta Grekland.

Johan Norberg:

– Att Europas ledare inte ens i detta skede, när allt står på spel, kunde samla sig till en långsiktig lösning på krisen. Grekland fick en skuldnedskrivning som inte räcker för att hindra en konkurs, bankerna får nytt kapital som inte räcker om fler stater skakar till, och samtidigt riggar de en hastigt påkommen, avancerad finansiell struktur som nästan ser ut att vara specialdesignad för att sabotera Frankrikes kreditvärdighet. De köpte sig lite, lite tid, till ett fruktansvärt högt pris.