Empati är så mycket mer

Jag har inte sett hans kommentar refereras i svenska tidningar i bevakningen av flygkatastrofen i Madrid, där 154 människor dog då en, MD82, från SAS-ägda Spanair, havererade strax efter start. Men mannens förtvivlan fick mig att reflektera en stund över hur vi egentligen möter människor i svår kris. Med ”vi” menar jag både samhället i stort, enskilda bolag och vi som medmänniskor, du och jag.

Att sätta in kristeam är numera standard i varje flygbolags krishantering och PR-konsulterna regisserar ett allvarligt deltagande i sorgen. Det är kanske vettigt och korrekt. Men det är inte samma sak som empati.

Empati är inte att tycka synd om, utan att för en stund släppa sitt eget perspektiv, sin egen nytta och sina egna avsikter, för att ta emot en annan människa och försöka se världen så som hon ser den. Det innebär att bekräfta henne som ett eget subjekt som har rätt till sitt eget liv.

Och om man tänker sig in i rollen som anhörig i akut läge, så är det klart att det är information om hur katastrofen har gått till som man söker från flygbolaget. Att känna empati för anhöriga, är att förstå deras behov, inte utgå ifrån flygbolagets. Empati är så mycket mer än en krisgrupp.

Forum för levande historia lät 5.000 lärare i Sverige svara på faktafrågor om förintelsen. En vällovlig insats, kan man först tänka. Resultatet presenterades också alarmerande, lärarna var okunniga om förintelsen, fick man intrycket av. Men vid en närmare granskning av frågorna visade de sig så listigt formulerade och lexikala, att inte ens den mest påläste kunde veta exakt alla svaren.

Undersökningen hade dålig begreppsvaliditet, dvs den mätte inte det som den sa sig mäta. Det tycktes ganska snart som om Forum för levande historia, här drevs mer av sitt egenintresse, att väcka uppmärksamhet för sin egen myndighet och att därigenom motivera sin roll och höjda anslag i nästa budgetförhandling. Inte konstigt i och för sig att myndigheter agerar i egenintresse. Men från detta är steget långt till empati för offren i förintelselägren.

En märklig debatt har utspelats i kölvattnet av Rysslands ockupation av Georgien. Många kommentarer i Sverige är förvånansvärt undfallande mot Ryssland. Det talas om ”två som träter” och att Georgien har provocerat och får skylla sig själv.

Men att klandra offren och reducera en mänsklig katastrof till kantstöperi om maktpolitik och smart strategi är inte empati.

Så fort principer, politik och PR blir viktigare än respekten för den enskilda människan är vi farligt ute.

Att försöka förstå världen så som andra ser den, att tänka sig in i hur mannen på Madrids flygplats känner det, att inte bara se till den egna myndighetens egenintresse, att för en stund stanna upp och sätta den georgiska kvinnan som förlorat sin son före sina egna politiska principer – det är empati.