Effektivare än bistånd?

Ska det internationella biståndet i större utsträckning överlåtas till utländska gästarbetare? Ska en större del av biståndspolitiken läggas över på migrationspolitiken? Ja, åtminstone är bland andra Sveriges migrationsminister Tobias Billström inne på den linjen.

I biståndssammanhang har ett fenomen som går under namnet remitteringar hamnat allt mer i fokus under senare tid. Vad det handlar om är pengar som gästarbetare, företrädesvis från utvecklingsländerna, skickar tillbaka till sina familjer i hemlandet.

Många är de som numera påpekar att dessa belopp vida överstiger det samlade offentliga biståndet. Frågan som ofta ställs är om denna form av privat bistånd bör uppmuntras och tillåtas öka nu när det offentliga biståndet allt som oftast ifrågasätts?

Dessa penningflöden ökar de mottagande familjernas disponibla inkomster, vilket ger både ökad konsumtion och ökat sparande. Tillgången till utbildning ökar och förekomsten av barnarbete minskar med ökade remitteringar. Utvecklingen i berörda länder gagnas på både hushållsnivå och på nationell nivå.

I en intervju i Realtid.se (2007-02-26) anser migrationsminister Billström att det bör göras lättare för medborgare utanför EU att komma till ett medlemsland för att söka tillfällig sysselsättning. Arbetare från fattiga länder som skickar delar av sin inkomst till hemlandet är kanske de allra bästa biståndsarbetarna, menar Billström.

Den amerikanske ekonomen Robert Lucas går till och med så långt att han säger att en ökning av den internationella migrationen skulle öka världens samlade inkomster mer än vad en total avreglering av världshandeln skulle göra. Det ena utesluter kanske inte det andra, skulle nog många andra säga.

Men även om remitteringarna inte kritiseras i sig så finns det ändå kritik som går ut på att de positiva effekterna överdrivs, och främst då om de allra fattigaste länderna skärskådas. Ett vanligt argument är nämligen att de allra fattigaste länderna stängs ute då det endast är en mycket liten del av de pengar som skickas tillbaka som går till just dem.

Och visst, om det är absoluta tal som beaktas så ser vi att det är länder som Kina, Indien och Mexiko som är de största mottagarländerna. Men om remitteringsflödena ställs i relation till ländernas BNP så blir bilden en annan. Bland de länder som då tillhör de största mottagarländerna tillhör flera de allra fattigaste. Betydande mottagarländer i förhållande till BNP är exempelvis Lesotho, Uganda, Sudan och Etiopien i Afrika, och Bangladesh och Jemen i Asien.

Statistik visar också att flödena till dessa länder ökat under senare år, och kan mycket väl vara en orsak (bland flera) att utvecklingen i flera av dessa länder faktiskt stärkts, om än från en låg nivå.

Eftersom många av världens fattigaste länder alltså får mest – relativt sett – så är det naturligt att anta remitteringar bidrar till att skillnaderna mellan länder minskar. Kan samma sak sägas om offentligt bistånd?

Direkta penningöverföringar bidrar till att resurser inom det aktuella landet utnyttjas och att pengar stoppas in där de gör mest nytta. Pengarna går så att säga oavkortat in i produktion, konsumtion, samt sparande eller investeringar. Återigen, kan samma sak sägas om bistånd?

Remitteringar är lika lite som handel en universalmetod som leder till omedelbara förbättringar i mottagarlandet. Kompletterande åtgärder och reformer är ett måste, inte minst inom de berörda länderna. Men de positiva effekterna kan inte negligeras, och om vi menar allvar med att utvecklingsländernas situation måste förbättras så har Tobias Billström onekligen en poäng.

Om de andra åtgärder som också är ett måste för att stärka utvecklingsländernas situation inkluderar offentligt bistånd är en annan fråga.