Den stolliga svenska modellen för lönebildning

Det är lätt att hålla med professor Lars Calmfors om att industriavtalet har spelat ut sin roll som norm för den svenska lönebildningen.

Avtalet har gått från att vara en disciplinerande och positiv kraft till en broms som gör mer skada än nytta. Och faran med att låta bristyrken på hemmaplan vara löne- och inflationsledande är starkt överdriven. Vi har trots allt en flytande valuta.

Dogmen att den internationellt konkurrensutsatta industrin måste vara löneledande för att vi ska få en hälsosam och stabil ekonomisk utveckling, liksom överskottsmålet i statsfinanserna, är båda lite märkliga, eller stolliga om man vill ta i.

Båda är till sin skapelse huvudsakligen inriktade på att undvika en kombinerad löne/prisspiral och därmed hålla nere inflationen. Det vill säga en upprepning av de återkommande makroekonomiska bekymmer i form av kostnadskriser som Sverige hade under 70- och 80-talet, för att inte tala om den fatala krisen i början på 90-talet.

Det är naturligtvis klokt och bra att under alla omständigheter ha en stabil, förutsägbar och ganska låg löneutveckling. Det sänker risken i ekonomin och håller därmed avkastningskraven nere.

Men den största risken som man försöker hantera med industriavtalet och överskottsmålet, att våra lönekostnader springer ifrån omvärlden, är att betrakta som en fantomrisk, likt fantomsmärtorna från en amputerad fot. Den risken uppstod nämligen endast då vi hade en fast valuta och kronkurs.

Idag flyter den svenska kronan och är det så att våra löneökningar då springer ifrån omvärlden så skall i såväl teori som i praktik kronan sjunka i värde. Det är märkligt att vare sig professor Calmfors, de till honom kritiska industrifacken och Svenskt Näringsliv inte ens nämner detta. En mer än 25-årig minneslucka. En flytande valuta är den bästa försäkringslösningen mot sådana risker.

Titta på hur Island tog sig ur sin kris som var långt djupare än den svenska på 90-talet.

Industriavtalets starkt normerande kraft – ingen verkar vilja bryta mot den – och låga nominella nivåer på löneökningarna är en av två huvudförklaringar till att Riksbanken inte kan nå sitt inflationsmål.

Lönerna är fortfarande den största och absolut viktigaste kostnadsposten i ekonomin, den svarar för två tredjedelar av vårt BNP. Och ju mer ekonomin tjänstefieras desto viktigare blir den.

(Den andra deflationistiska kraften är att den ökande penningmängden, fordringar på bankerna, som skapas med de växande inhemska skulderna inte cirkulerar i ekonomin utan sparkas runt mellan olika finansiella placerare.  Samtidigt som de som sitter på skulderna kan antas dra ner på sin konsumtion så fort räntorna börjar stiga.  Ett resonemang jag berört i tidigare krönikor.)

Poängen, eller värdet, med att ha en viss inflation är just att bättra på den realekonomiska anpassningsförmågan. Det är en poäng som ofta förbises i debatten.

Anpassningsförmågan är kopplad till hur relativpriserna kan anpassas efter utbud och efterfrågan, och borde vara det även för lönerna. Ju lägre inflation desto sämre anpassningsförmåga.

Vissa priser, framför allt gäller det löner men även andra viktiga kontrakt, är trögrörliga och de är mycket svåra att sänka i nominella termer. Det leder till att kostnadsanpassningar på lönesidan istället tar vägen över nedskärningar och uppsägningar i företagen och i förlängningen ökad arbetslöshet.

Paradoxalt nog så innebär en lägre svensk inflationstakt än löneutvecklingen i industrin att dess konkurrenskraft kan sjunka, såvida inte produktivitetsutvecklingen kompenserar för detta.

Den svenska industrins relativa konkurrenskraft skulle faktiskt må bra av att löneutvecklingen i de inhemska sektorerna överstiger industrins, om det skulle leda till en svagare valuta.

Men högre löneutveckling i den inhemska industrin är kanske inte bara inflationsdrivande. Högre löneökningar kan nämligen också öka incitamenten till investeringar och innovationer, vilket i sin tur ökar produktiviteten i dessa sektorer.

I det långa loppet är det endast produktivitetsökningar som kan lyfta välståndet, vilket i sin tur är viktigt för förmågan att försörja en allt mer ålderstigen befolkning i Sverige.

Men tänk om inflationen bara drar iväg om vi släpper ut lönebildningen ur den välförslutna industriavtalsflaskan?

I så fall är receptet enkelt. Riksbanken både kan och får höja räntan.