Civilingenjören som ska ro till OS

Förra året tog Sara Karlsson, 26, tre SM-guld och ett silver i rodd. Hon kom på 12:e plats i VM i Eton, England tillsammans med tvillingsyrran Lena.

Nu är siktet inställt på VM i München i höst. Samtidigt som hon gör karriär på Saab Avitronics i Järfälla. Som civilingenjör i industriell ekonomi.

– Det jag var orolig för efter KTH, var att jag inte skulle kunna arbeta med det jag utbildat mig till, säger Sara Karlsson Att jag bara skulle hinna med olika ströjobb för att kunna satsa helhjärtat på rodden.

– Men när jag skulle göra mitt ex-jobb, på Saab Avitronics, kom vi överens om att jag skulle få göra det lite långsammare än normalt. Det gick bra

– Examensarbetet handlade om eftermarknad, om hur en tillverkare, i det här fallet Saab Avitronics, också står för att underhålla sålda system och produkter. Tidigare har det varit användaren som skött det där (i det här fallet Försvaret).

Examensarbetet blev klart i mars förra året. Sedan lade Sara ut en liten propå till företagsledningen om det möjligtvis inte gick att få bli anställd. Det gick alldeles utmärkt. Därefter åkte hon på träningsläger, och började arbeta femtio procent från april och fram till september då hon gick över på sjuttiofem procent tjänst.

– Och så har jag möjlighet att jobba på distans. Jag är ju ofta nere och tränar i Strömstad, där jag har min tränare. Då har jag tagit med datorn och suttit där och arbetat.

Det låter lite grann som högsta vinsten för en idrottare. Möjligen som en sorts sponsring. Men då blixtrar det till i ögonen på Sara.

– Någon sponsring är det absolut inte fråga om. Jag jobbar ju. Det finns många som är deltidsanställda för att de har familj. De kallas inte sponsrade bara för att de jobbar halvtid.

På en fråga om fritid, skrattar hon högt. Hon har hört den förut.

– Sara, vad gör du på fritiden?, säger Sara med klang av bohusländska. Jag ror.

Hon föddes den 2 november 1981, i Strömstad. Syrran Lena kom femton minuter efter. Båda började på roddgymnasiet i Strömstad. Båda fortsatte på KTH (Kungliga Tekniska Högskolan) i Stockholm direkt efter gymnasiet. Sara läste industriell ekonomi. Lena läste mediateknik.

Varför rodd?

– Innan gymnasiet sprang jag mycket, tillsammans med systern. Terränglopp, långlopp. Pappa, som är gammal friidrottare, inspirerade. Men det blev ganska ensamt med löpningen. Där handlade det ju mest om att försöka springa ifrån syrran. I rodd kunde vi tävla tillsammans.

– Vi är väldigt lika, jag och min syster. Vi tycker om att göra saker tillsammans. Vi bor till och med ihop här i Stockholm.

Strömstad har gamla roddartraditioner. Strömstad Roddarklubb har bidragit med mer än en OS­­-roddare genom historien.

– Vi prövade på rodd i 9:an, och vi tyckte det var kul. Det hängde väl också samman med att det gick ganska bra från början. Vi hade ju bra grundträning, bra uthållighet efter all löpträning. Det gjorde att vi ganska snabbt kom upp på samma nivå som de andra som roddtränat längre.

Efter gymnasiet har det gått stadigt framåt. I SM var systrarna helt överlägsna. Där den ena tog guld, tog den andra silver. Och tvärtom.

– Vi tävlade i singel, i lätt-dubbel, i tung-dubbel och i tvåa, där man kör med enkelåror. Lätt-dubbel innebär att man måste ha en snittvikt på 57 kilo. Jag väger 58 och Lena 56.

– Det som är lite tråkigt med rodd i Sverige är att det är en så pass liten sport här. Vi vann ju till och med i tung-dubbel, där det inte finns någon viktbegränsning. Det borde vi egentligen inte göra. Men eliten här är väldigt liten, sedan är det ett större gap ner till motionärerna.

– I England, Tyskland, Italien, Spanien och USA är sporten mycket större. För att inte tala om Kina. De satsar stenhårt inför OS.

Lättviktsdubbel 2000 meter är enda OS-klassen för lättviktstjejer.

– Konkurrensen är stenhård. Vi var jättenöjda med 12:e platsen på VM i Eton, det var vad vi hade siktat på. Vi körde in på 7.04, det är vår snabbaste tid hittills. Marginalerna är väldigt små. Kan vi ta in ett par tre sekunder till, skulle det betyda mycket placeringsmässigt.

I augusti är det VM igen, i München.

– Det är också kval inför OS. De åtta främsta går vidare. Missar vi det har vi ändå en chans till, i en kvaltävling för de länder som inte har någon platskvot i OS.

Man blir inte rik på att ro.

– Nähä, sponsorerna står inte direkt i kö, skrattar Sara. Sponsorer får man söka själv, och får man en måste man fråga förbundet om det är okey. När jag och Lena pluggade hade vi elitidrottsstipendium från Svenska Spel och Riksidrottsförbundet, som hjälpte mycket. Men det får jag ju inte längre, nu när jag jobbar. Och tyvärr får jag ju heller inte 100 procent lön när jag jobbar halvtid, ler hon.

SOK har inte heller hört av sig.

– De satsar bara på dem de tror har medaljchans, och dit hör inte vi. Men att SOK inte satsar på oss, betyder inte att Lena och jag inte kan ta oss till OS.

Viljan finns där, målmedvetenheten. Ett jädrar anamma som lyser. Det behövs. Rodd är en sport som gör ont.

– Det gör jätteont, säger Sara. Efter tusen meter har du ohyggligt med mjölksyra. 250 meter senare brukar det lätta lite. Men sedan kommer den igen. I mål är du helt slut.

Sara tränar runt tjugo timmar i veckan, upp till tjugofem timmar på träningsläger.

– I Strömstad tränar vi på en insjö, det är perfekt. Alla fritidsbåtar kör ju runt ute på havet. Det är lite krångligare här i Stockholm. Men är man uppe runt sjutiden på morgonen, brukar det vara ganska lugnt ute på vattnet.

OS 2008 ser hon som ett delmål.

– Klart vi satsar stenhårt på det, men rent statistiskt borde vi vara på topp till OS 2012, när vi är runt trettio år.

– Fast jag tänker inte så mycket i fyraårsperioder, jag tar ett år i taget. Det viktigaste är att man trivs med träningen, har kul. Och rodd är kul. Man använder hela kroppen, tränar hela alltet.

Huvudet också? Bra för jobbet?

– Jag tycker nog att jag är ganska skarp, skrattar Sara.