Bo Lundgrens försvarstal

Realtid.se pratade med Sundqvist så sent som i slutet av augusti 2012 efter nya skriverier i Dagens Industri om statens hantering av Carnegie-kraschen och Sundqvist. Han sa då bland annat att han har mycket att berätta, bara det lättas på det sekretessavtal han är bunden vid efter uppgörelsen med staten.

Redan samma dag gjorde Bo Lundgren omfattande kommentarer i saken i Realtid.se där han menade att staten och Riksgäldskontoret inte gjort något fel, utan att Sundqvist fick skylla sig själv som förlorat det mesta av sin flermiljardförmögenhet.

Bara några veckor senare framkom i september 2012 att Sundqvist avlidit tragiskt efter en motorcykel-olycka.

Därefter har affärsmannen och Sundqvists gode vän Dan Olofsson gått ut med att han vill se en ny granskning av hur Sundqvist hanterats.

Idag måndag (8 oktober 2012) kom så plötsligt Riksgäldskontorets inbjudan till presskonferens klockan 14. Så här beskrevs syftet med presskonferensen:

”Mot bakgrund av felaktiga uppgifter i media om Riksgälden, Carnegie Investment Bank (Carnegie) och Maths O. Sundqvist, informerar Riksgälden idag om hanteringen av ärendet.”

När klockan blev 14 stegade Bo Lundgren, åtföljd av kommunikationschefen Unni Jerndal, in i konferensrummet med de församlade journalisterna på Riksgäldskontorets kontor på Jakobsbergsgatan i Stockholm.

Och så inledde Lundgren:

”Välkomna hit. Vi har förstått på Riksgälden att det finns en diskussion som handlar om vårt övertagande av Carnegie och den hantering som har skett av det så kallade ’MOS-engagemanget’ (Maths O. Sundqvist-engagemanget) i Carnegie.

Och vi tycker att det kanske finns anledning att framför allt rätta till vissa objektivt fastställbara felaktigheter som har funnits i rapporteringen i olika sammanhang, och göra en beskrivning av vad som faktiskt har förevarit.

För det första så är ju ett vanligt påstående som jag har sett i media att Riksgälden har gjort ett klipp på Maths O. Sundqvist-arrangemanget, det vill säga att vi skulle ha tjänat pengar på detta. Så är det inte. Varken Riksgälden, eller Carnegie har gjort någon som helst vinst på det här engagemanget. Jag kommer tillbaka till det senare, men den förlust som man kan räkna med idag ligger på i storleksordningen en halv miljard kronor; en halv miljard kronor.

För det andra: Jag läste den 25 september en stor artikel där Mats Odell var intervjuad i Dagens Industri. Där läste jag att Riksgälden/Carnegie inte ville diskutera en uppgörelse med Maths O. Sundqvist, utan krävde att han omedelbart skulle reglera skulden på ungefär eller snarare drygt 1 miljard kronor.

Det är inte korrekt. Det är till och med så att fakta visar att vårt övertagande, det skedde den 10 november 2008. Och den 16 mars 2009 tecknades en ackordsuppgörelse med Maths O. Sundqvist, det vill säga det var diskussioner under fyra; drygt fyra månader.

Mats Odell som var ansvarigt statsråd i samband med den här hanteringen; Mats Odell har citerats i en tidning – och det är säkert rätt. Jag utgår ifrån att man citerar korrekt. Han talar alltså om ’Carnegies helt regelvidriga hantering av Maths O. Sundqvists förmögenhet.’

Jag vet inte riktigt vad som skulle ligga bakom detta. Det enda som Mats Odell och jag är överens om, det var ju att Maths O. Sundqvist lånade för mycket pengar av Carnegie. Och det i sin tur gjorde ju att Carnegie bröt mot de regler som finns när det gäller enhands-engagemang, det vill säga engagemanget Maths O. Sundqvist var ju så stort att det var en starkt bidragande orsak till att Carnegie förlorade sina tillstånd att driva verksamhet – vilket i sin tur ledde till vårt övertagande.

Jag har inte hört Mats Odell säga någonting annat, varken under den tid han var statsråd med ansvar för Riksgälden och den här verksamheten, eller senare när jag har samtalat med honom. Jag känner ju honom i viss mån sedan våra tidigare mellanhavanden i tidigare regeringar. Och Mats har ju varit informerad hela tiden om vad som har skett. Så min bild är väl att det finns inget annat än detta som kan anses vara något uppenbart regelvidrigt i sammanhanget.

Och sedan skulle jag vilja säga en sista sak som är rätt viktig. Alltså; det har varit mycket resonemang som handlar om att vi har lagt sekretess och munkavle och andra saker. Det har vi inte alls gjort, utan det avtal som träffades mellan Carnegie och Maths O. Sundqvist, det är ett avtal som har sekretessbelagts av parterna. Och det är ingenting som vi har någonting med att göra.

Däremot så är ju vi som statlig myndighet omfattade av de allmänna regler som gäller för sekretess, det vill säga vi kan inte lämna ut någonting som ligger under banksekretess. Vi kan inte lämna ut någonting som vi får reda på som skulle kunna skada en enskild person, och alla de här normala sekretessreglerna. Dem kan inte vi göra någonting åt. De finns där ju. Därför måste vi göra prövningar av både det ena och det andra; i Saab-affären och vad vi där kunde säga om Antonov för att ta ett exempel i det sammanhanget.

Vi har också en speciell sekretess som stödmyndighet, och det här är ju ett stödärende vi hade med Carnegie – och det är att inte avslöja någonting av kunder och motsvarande när det gäller de stödobjekt vi har, i det här fallet Carnegie Investment Bank.

Så vi har inte bortsett ifrån det som lagstiftaren, Sveriges Riksdag, har ålagts oss i sekretess (eller) sett till att få någon annan sekretessöverenskommelse med någon. Och jag har naturligtvis ingenting emot om andra börjat lätta på sekretessen. Det får de gärna göra.”

Efter de inledande fraserna gick Lundgren över till att ge ”några beskrivningar av vad som hände”:

”Riksgälden tog över Carnegie Investment Bank. Det gjorde vi ju därför att vi var tvungna att garantera stabiliteten i det finansiella systemet. Efter Lehman fick vi ju en lagstiftning som innebar att vi som stödmyndighet kunde gå in och hantera de här frågeställningarna.

Vi hade en lagstiftning hösten 2008 som togs av Riksdagen – som jag förstår det i bred enighet. I den lagstiftningen – som kalkerades en hel del på den som gällde för 20 år sedan – var det mycket tydligt skrivet också att i den mån staten – genom att ta över ett finansiellt institut – tar risk att det blir förluster, så är det rimligt att staten också – om det skulle bli en uppsida – kan få en vinst på det stödärende man har hanterat.

Så att Riksdagen har uttalat att det vore bra om skattebetalarna som tar en ekonomisk risk också kan få en ekonomisk utdelning, om det skulle visa sig att det här kan hanteras på ett bra sätt.

Låt mig ta ett exempel från 20 år tillbaka i tiden: När vi arrangerade hanteringen av Gota Bank, Nordbanken och Första Sparbanken sammantaget, så gjorde vi det på ett sätt så att de pengarna har kunnat komma tillbaka. Och det tycker jag att skattebetalarna ska vara glada för, och till och med med viss råge när det gäller Nordea.

Det som gjorde att vi tog över Carnegie var ju att de dels hade – som ni kanske kommer ihåg – ekonomiska problem. Man tvingades ju få ett lån från Riksbanken på upp till fem miljarder kronor. Man utnyttjade ungefär 2,4 miljarder kronor och det var det lånet vi tog över och hanterade som panthavare i samband med att man förlorade sitt tillstånd.

Och det här övertagandet i sig – det finns väl kanske också anledning att påminna om; där har ju förfarandet granskats av prövningsnämnden, och prövningsnämnden hade inget att erinra på något vis av det förfarande som vi använde oss av.

Och; om vi inte hade tagit över – om staten i bred mening; Regering, Riksdag, vi hade valt att säga att ’Nej, men det här är inte så väsentligt. Vi tar inte över’, så hade det den 10 november eller strax efter blivit konkurs i Carnegie.

Efter vad som hände med HQ Bank som hade bättre ekonomi än vad Carnegie hade, så tror jag att var och en inser hur snabbt det går utför när man tappar tillstånd, när kunder lämnar, när anställda lämnar och motsvarande.

Och det man kan säga är att genom att staten grep in, så hanterade vi inte bara det finansiella systemet; vi räddade också då Maths O. Sundqvist, därför att vid en konkurs hade ju hans panter realiserats, och det hade säkert för honom blivit en personlig konkurs i det läget. Så genom statens ingripande i Carnegie fick Maths O. Sundqvist en respit när det gällde sitt eget engagemang.

När vi tog över Carnegie den 10 november 2008 så hade ju redan Carnegie skrivit ner värdet på det engagemang man hade mot Maths O. Sundqvist med en miljard kronor, det vill säga man räknade med att lånens storlek översteg panten med en miljard; ungefär en miljard kronor. Och då gjorde man en nedskrivning med detta beloppet.

Det var också ganska komplext. När det gäller de säkerheter som fanns så var det inte bara Carnegie som var panthavare, utan också flera andra banker var panthavare. Så det var över huvud taget ett ganska komplext engagemang med stora risker. Andra banker kunde exempelvis begärt in säkerheter, och det skulle kunna ha lett till konkurser och motsvarande; så att det gällde att hantera detta på ett så smidigt sätt som möjligt.

Det var viktigt för oss att försöka lösa detta – viktigt för oss som ägare och viktigt för den Carnegie-styrelse vi tillsatte – att lösa detta, både inför försäljningen men också rent generellt; dels se till att man fick en uppgörelse eller en överenskommelse med andra fordringsägare, dels se till att man också fick lösa av den här problematiken med Maths O. Sundqvist själv. Och det pågick – som jag sa tidigare – fyra månaders diskussioner om en ackordsuppgörelse. Och den träffades så småningom den 16 mars.

Alternativet som fanns då var att man skulle ha en pantrealisation, det vill säga att Carnegie fick också gå in och realisera panten. Hade man gjort det så hade man med stor säkerhet också fått en situation där Maths O. Sundqvist hade gått i personlig konkurs efter den här pantrealisationen. Genom den här uppgörelsen så löstes ju en del saker för Carnegie; man fick alltså större säkerhet i hanteringen av engagemanget – men Maths O. Sundqvist personligen blev skuldfri, och fick dessutom – vilket kunde diskuteras, som jag själv funderade mycket över – behålla väsentliga värden, vilket ju har framgått av den allmänna debatten nu också.

Och det här som var positivt för bägge ledde ju till att en av Maths O. Sundqvists vänner som hade hjälpt honom en hel del under de här diskussionerna – framför allt i slutläget – skrev ett mejl till Peter Norman som ju var ordförande i Carnegie vid den tiden. Han skriver så här:

’Bäste Peter. Trots lite hårda ord under resan vill jag ändå framföra ett tack till dig för att du konstruktivt medverkade till att frågan Carnegie och Sundqvist fick en bra lösning för båda parter.’

Det var den uppfattning som Dan Olofsson då visade Peter Norman direkt, två dagar det att man hade träffat det här ackordsavtalet.

I februari 2009 skrev vi köpekontrakt. Vi sålde alltså Carnegie. Skälet till att vi sålde relativt snabbt, det var ju att staten inte är någon bra ägare för investmentbanker där en hel del av möjligheterna att behålla bra personal ligger i att det finns incitamentsystem som inte en stat kan svara för – i vart fall inte den svenska staten.

Det var då – som jag sa – ingen som ville ta risken av det här engagemanget med Maths O. Sundqvist, och det innebar att för att kunna sälja var vi tvungna att behålla risken – den risk för nedsida utöver de redan nedskrivna en miljard kronorna som fanns i Sundqvist-engagemanget. Och det innebar också att vi tog 90 procent av uppsidan. Vi lät engagemanget ligga kvar – visserligen i ett separat bolag, men ändå hos köparna – därför att de hade bättre kompetens att hantera det hela. Så de fick 10 procent av en eventuell uppsida.

Och uppsida är då att vi har gjort en nedskrivning med en miljard kronor – till och med lite mer än en miljard kronor – och om det skulle vara så att man får tillbaka en del av den här nedskrivningen; den här förlusten man har tagit i bokföringen, så skulle alltså 10 procent gå till köparna och 90 procent till Riksgälden, läs skattebetalarna.

Under perioden efter försäljningen som slutfördes i maj 2009, så har man jobbat vidare i det här dotterbolaget på att försöka hämta hem så mycket värden som möjligt. Och det har lett till att man har sålt en del aktieinnehav, man har sålt fastigheter – och det känner ni till; att man har sålt de här fastigheterna som framför allt finns i Norrland.

Och köpeskillingen för detta ligger i storleksordningen 500, 600 kanske uppemot nästan 700 miljoner kronor. Skillnaden mellan de här två ytterligheterna ligger i några skatteprocesser. Det finns alltså ett par tvister med Skatteverket som i värsta fall skulle kunna leda till en 100-120 miljoner kronor som naturligtvis säljaren måste stå för gentemot köparen av de här fastigheterna.

Den här försäljningen genomfördes ju genom en specialist; Leimdörfer. Det gjordes kontakter med uppemot ett hundratal olika spekulanter, och så småningom var det någon som då plockade fram de ungefär (ska vi säga) 600-700 miljoner kronorna i köpeskilling det rörde sig om.

Det innebär ju att om man jämför med den nedskrivning och förlust som tidigare fanns på en miljard kronor, så finns det kvar fortfarande en nettoförlust på 500 miljoner kronor. Och det lär bli den slutliga förlusten på Carnegie-engagemanget.

• Det är alltså – jag upprepar det – inte så att staten eller Carnegie gjort något klipp. Tvärtom är det en nettoförlust som är i storleksordningen en halv miljard kronor.

• Det är inte så att Riksgälden – eller för den delen Carnegie – har vägrat en uppgörelse. Tvärtom; vi har strävat efter detta, och vi fick en uppgörelse. Det är en uppgörelse som en av hans mer bekanta (…), Dan Olofsson har skrivit till Carnegies dåvarande ordförande och sagt att den är bra för båda parter. Jag delar den uppfattningen. Jag tyckte att det var rätt då och det är fortfarande rätt.

Det är den situation vi de facto har här.”