Bilar och fotboll lockar i konstvärlden

Det öppnar en lite cool utställning på Moderna Museet på lördag. I serien Tid & plats har turen kommit till Los Angeles 1957-1968. Smaskens för alla som vill ta del av lite L.A.-konst med allt vad det innebär av vibrerande, fluorescerande färger och motiv som sedda genom vindrutan på en convertible.

Hårdast bevakad på
vernissagen i går kväll var Edward Ruschas målning Standard Station, Amarillo, Texas, 1963 – den ikoniska bensinstationen i olja som på många sätt symboliserar konsten från ”änglarnas stad” från denna tid. Men musiken till ockultisten Kenneth Angers tre och en halv minuter korta film Kustom Kar Kommandos hörs knappt. Det är som att sänka dimmern på lamporna över en tavla som behöver det som mest. Märkligt.

Craig Kauffmans mäktiga Untitled # 1-7 (1968-1969) är som ett övernaturligt väsen, ett mystiskt foster, ett stort jäkla rosa piller som bara hänger där i luften, vibrerar, pulserar. Här skulle man kunna stå en evighet och låta sig bli påverkad. Akryllack på plexiglas. Gigantisk till sitt omfång. Funkar inte att stirra på i utställningskatalogen, om man säger så. Måste upplevas på plats.

Flera L.A.-baserade konstnärer använde sig också av material som härrör från bilindustrin och hotrodkulturen. Billack, motorhuvar… Som hos Judy Chicago vars Car hood från 1964 är just en motorhuv från en Corvair som hon sprejat med akryllack.

Det finns en rad foton av Dennis Hopper, som är en ansedd fotograf förutom sin mer kända filmskådiskarriär. Det finns ett overkligt rum att gå in i där det vita ljuset lägger sig som ett alltomfattande, disorienterande dis och upplöser alla ramar för tid och rum. Sistnämnda verk heter Untitled (1966-1969) och är signerat Doug Wheeler. Akryl, neonrör och trä förvandlat till en poetisk portal.

Upplösta ramar för tid och rum bjuds även på Magasin 3 i Frihamnen i Stockholm. Christian Boltanski-utställningen Les archives är effektfull om du ger den tid och ser den utan störande element i lokalerna. Boltanski har spelat in sitt eget hjärtjud och spelar upp det på öronbedövande volym i öronbedövande mörker. Längst nere, nedför de långa trapporna, väntar en samling osaliga andar som uppepar samma fras om och om igen. ”Jag är framgångsrik” och så vidare.

Väl uppe och ute i ljuset igen har jag inte hjärta att säga nej. Jag tar en kölapp och får efter en tid i väntsalen komma in och spela in mitt eget hjärtljud som jag får med mig på en CDR instoppad i utställningshäftet. Jag skriver på ett papper och går med på att skänka mitt hjärtljud till en samling Christian Boltanski gör till en ö utanför Japan.

I Magasin 3:s kafé spelas också uteslutande musik med hjärt-tema, med låtar från Calexico och Kleerup feat Robyn. Missa för övrigt inte kaféets ambitiösa kaffe- och chokladutbud, eller de små mystiska budskapen på flaskorna med ekologisk cola.

Grupputställningen Betwixt klämmer jag också på Magasin 3 och inser att Frihamnen kommer jag att lägga till vid flera gånger.

En kommande utställning heter Zidane – A 21st century portrait av Douglas Gordon och Philippe Parreno. Bilar och fotboll – ämnen som kan locka ovana besökare till konstutställningar?

Förresten: börjar det inte gå inflation i uttrycket ”Si och så många…du måste….innan du dör”? Dvd-bolaget Studio S släpper en dvd-box i november, kallad Världens bästa filmer. Cykeltjuven, Flicka och hyacinter och tre till marknadsförs med omslagstexten ”Fem filmer du måste se innan du dör”

Är det därför boxen ser ut som en gravsten med inskriptioner?

Nya skivor

Nordpolen:
På Nordpolen (Sincerely Yours/Border)

En redan upphaussad debut från Uppsalabördiga Pelle ”Nordpolen” Hellström. Den 22-årige debutanten har redan hunnit jämföras med en annan Hellström, nämligen Håkan (e du go eller?). Så göörlikt är det nu inte. Då passar liknelsen med The Tough Alliance bättre, och även deras Göteborgskollegor The Embassy.

Jämförelsen med The Tough Alliance haltar heller inte på något vis då TTA har producerat På Nordpolen.
Dock har Nordpolen större betoning på dans i den elektroniska popens rytmer och så de där texterna som åtminstone känns utlämnande. Hellström tar upp mänskligt mörker och utanförskap utan att blinka eller tänka på att bli beskylld för pretentioner.

Det blåser kallt På Nordpolen men här är en elektronisk brasa att värma sig vid.