Att gråta framför TV:n

Det är inte ofta jag blir tårmild. Barnen, såklart, när jag tänker på dem; när jag lyssnar på Star Spangled Banner blir jag rörd; löjligt nog också när det handlar om idrott.

Jag är man och det kan ni fylla med vad ni vill – känslohämmad; rädsla att visa känslor; nedärvd, manlig kärvhet – men oavsett orsak: En empirisk studie skulle förmodligen oavsett orsak visa att kvinnor gråter oftare, vilket såklart uppfattas som ett svaghetstecken av det enkla skälet att vår kultur byggts på manliga normer. Inga konstigheter.

I söndags fick jag dock tårar i ögonen framför TV:n. 

Förresten, först en utvikning: Om det är sant att vi konstruerar våra roller, och det gör vi självklart mer eller mindre, finns det då något kulturanalytikerna jobbat hårdare på att fyrkantisera än oss – medelålders, vita män i väst? Upprördheten gäller konstruktion av gender; kvinnan; sexualiteten; beteenden; etniciteter, men om något konstruerats måste det finnas en konstruktör. Han är alltid en vit, medelålders, västerländsk man.

Visa mig en negativ stereotyp och jag ska visa dig hur den härleds till oss. I det vitmedelåldersmansdominerade västerlandet har ingen negativ stereotyp cementerats hårdare av svenska kvällstidningsfilosofer än såna som jag. Detta tabu, att man inte får diskutera en persons åsikter eller beteende med hänvisning till vederbörandes grupptillhörighet är ett av de starkaste (och dummaste) i den svenska kulturdebatten, med ett undantag: vita, medelålders, västerländska män (ofta refererade till som gubbar).

Jag är inte bitter. Vi har tjänat mer än vi förlorat på saken. Det är bara ett konstaterande. 

Tillbaka till känslorna i söndags, de jag normalt inte visar. Det var Mors dag i USA och jag tittade på baseball. Varje år använder då alla spelare rosa slagträn och sätter på sig en mängd andra rosa attiraljer: svettband, skosnören, solglasögon, strumpor. Det är ett sätt att hylla ”mamma”, men i samma veva samlar baseball in pengar till offer för bröstcancer, deras anhöriga, och till forskning kring bröstcancer. Miljoner dollar skänks varje år till barn vars mamma är sjuk eller har dött; till familjer som behöver bo nära ett sjukhus; till peruker; till stödgrupper, &c.

Min mamma var fyrtioåtta när hon dog i cancer. Min syster var fyrtiosex när hon dog i cancer. Jag har cancer. När åtta kvinnor med bröstcancer radades upp på innerplan under ceremonin inför matchen och fick stående ovationer då trillade tårarna ner för mina kinder. Två av dem drog av sig sina kepsar och visade närmaste med stolthet sina blanka huvuden. En höll sin dotter i handen. På den enorma TV-skärmen presenterades var och en kort och givetvis sentimentalt. Eftersom det var i USA skapades en stämning bland de 42.000 på läktarna som nästan gick att ta på. Ingen vet vem av de åtta som kommer att vara i livet om ett år eller fem; kanske ingen, kanske alla; men just i den stunden kan jag lova att de kände att livet är underbart.

Sedan slogs jag av något annat. Varför just rosa? Vad är det för inkrökt stereotyp som förknippar just den gulliga färgen med kvinnor? Och varför just bröstcancer? Varför inte äggstockscancer? Och vadå Mors dag? Fars dag? Båda är långt större i USA än i Sverige, men vad står de egentligen för om inte ett direkt uttryck för ett familjeideal från 1950-talet, då mor var rar medan far rodde? Vilken dag firar amerikanerna den person som har barn men som varken vill identifiera sig med mamma- eller papparollen?

Där satt jag i min fånighet och grät inför en solidaritetshandling som sköt rätt in i mitt eget privatliv, när det som i själva verket utspelades var en reaktionär hyllning av konservativa värderingar som stänger ute alla dem som inte känner sig bekväma i den hetero-normativa konstruktion som  påtvingats dem.

Jag ironiserar, men gör tankeexperimentet att denna tradition, som förmodligen varje år engagerar trettio miljoner människor, visats med samma estetik på bästa sändningstid i SVT. Är det någon som inte ser artikeln framför sig på någon av våra kultursidor?