Att bila är silver

Syrran och jag kastades hit och dit i baksätet, säkerhetsbälten bak var okänt på 60-talet. Morsan satt fram med näsan i kartboken, oberörd. 

BMW 760 Li Sterling. Nyligen var jag i Flensburg tillsammans med motorjournalister från hela Europa för att titta på BMW:s nya silvermonster, 760 Li Sterling, ett samarbete mellan Robbe & Berking och bilföretaget. 

R&B tillverkar inte bara bordssilver av kvalitet, man handbygger även vackra segeljakter i mahogny på beställning och bilen avtäcktes under ståtliga former på det lilla jaktvarvet utanför staden.

Konceptet bygger på att utvalda detaljer interiört såväl som exteriört är tillverkade för hand i sterlingsilver. Diskret. Lyxigt. Dyrt. Prislappen för en 760 

Li Sterling Edition signerad Robbe & Berking ligger någonstans runt 320 000 euro.

Under middagen som följde på press- och bilvisning pratade jag tidiga BMW-minnen med mina bordsgrannar. Jag drog mina bilskrönor och började med min första BMW, en vit – enligt annonsen – ”pärla”. Inköpspris: 800 kr.

BMW 1800. ”En BMW! Hur f-n har Bark fått råd med en sån’ kvalitetsbil?!” 

Effekten när jag svängde in på skolparkeringen överträffade mina förväntningar.

Extraflaskorna med hydralolja låg väl undanstuvade i bakluckan. (Den krånglande kopplingen krävde daglig påfyllning). Bilens enda rosthål, på ena framflygeln, doldes av en klisterdekal. Jag höll tyst om det låga inköpspriset.

Det gick en vecka innan det small till i bilens inre. Växelspaken satt som Excaliburs svärd i den berömda stenen. Hade jag råkat ut för det försåtliga bilhandlarknepet med en växellåda fylld med sågspån och konsistensfett? 

Att mecka var inte min grej och jag sålde bilen, med sorg i hjärtat, till en kompis för några hundralappar. Han lyckades få ordning på den havererade lådan och blev den som sedan elegant svängde upp på skolparkeringen. Samtidigt visste jag ju vad som dolde sig i bakluckan. Och under dekalen på framflygeln. Bilen var fin – men dömd till undergång.

BMW 318i. Killen som skulle ha sin vita Corvette transporterad från San Francisco till Florida hade ändrat sig. Möjligtvis hade han fått veta att en 22-årig kille från Sverige skulle ratta hans sportbil tvärs över landet. 

Jag var gruvligt besviken. Men transportfirman hade fler bilar som skulle köras till Florida och jag erbjöds en ny BMW 318i. Guldfärgad med AC. En bil jag normalt hade glädjehoppat jämfota över om jag inte redan för mitt inre dammat fram på präriens spikraka vägar, roadmovie-style, i en strömlinjeformad Corvette.

BMW 320. Farten var hög, stundtals svindlande. Att jag inte fruktade för mitt liv hängde främst ihop med att jag var 19 år gammal och satte likhetstecken mellan livsfarligheter och erfarenheter. Men också för att Christian verkligen kunde köra bil och hanterade de höga ingångshastigheterna i varje kurva med absolut gehör. Det fanns också något lugnande och passande med den mäktiga klassiska musik som vällde fram ur fyrkanalsstereon. Den hisnande färden – från den franska skidorten Courchevel till Val d'Isère där kompisar väntade – avverkades på rekordtid. För mannen som körde den svarta 320:an var inte bara en god vän till mina föräldrar. Han var även tävlingsförare för Ferrari. 

Apropå mina föräldrar och vådliga bilturer i alperna undrar ni kanske hur det gick för oss i vårt semester-race på 60-talet?

Jo, farsan lyckades faktiskt till slut, med en blandning av tur och skicklighet, att pressa sig förbi den större BMW:n. Förmodligen för att den andra, ensamme, föraren inte förväntade sig ett sådant totalt dödsförakt från en familjefar i en fullastad bil.

När vi kort därpå svängde vi in till det lilla hotellet som morsan i vanlig ordning förbokat, passerade kombattanten på vägen bakom oss. Han tutade länge. 

Farsan var nöjd. Ordningen var återställd.