Arvodkaterna i rätten

Journalisten och författaren Lars Ohlson har de senaste åren följt ett stort antal tvistemål mellan banker och deras kunder, vilket tidigare resultaterat i flera böcker.

I sin senaste bok synar han advokaternas arbetsmetoder i olika tvister och riktar hård kritik mot branschen.

I nedanstående utdrag ur Arvodkaterna skildras en förhandling i rätten där SEB:s ombud från Sandart & Partners gör allt för att lägga skulden på kunden:

”Som vanligt företräddes SEB av advokat Eric M Runesson, denna gång assisterad av juris kandidaten (han är numera advokat) Simon Arvmyren.

Och som vanligt i den här typen av mål, även när det bevisligen är banken som gjort alla affärer, framställde bankens ombud saken som att det varit kunden som spekulerat och gjort affärerna.

Både Eric M Runesson och Simon Arvmyren ägnade sig åt denna uppenbart förvrängda historieskrivning som bankernas företrädare alltid tycks vara så förtjusta i.

(…)

Och medan det för alla som lyssnade på denna rättegång stod allt klarare ju längre förhandlingen fortskred, att det var SEB som hade ägnat sig åt allt det som Simon Arvmyren hade försökt lasta Rudi för, och att Rudis enda insatser hade varit att försöka betala tillbaka lånen och få Anette Bengtsson att avsluta förvaltningen, höll bankens advokater fast vid sitt påhitt att Rudi hade gjort allt det som Anette Bengtsson i själva verket hade gjort.

Detta fick stundtals lätt absurda effekter, framför allt när Eric M Runesson höll sin slutplädering i målet. Han sa inledningsvis:

– Att Rudi Wassermann valde att ligga kvar, det berodde på att han naturligtvis hoppades på att kursfallet var avklarat och att det skulle vända. Då skulle han bli på grön kvist igen, och rent av miljonär.

Sedan fortsatte Eric M Runesson med att redogöra för en teori som 2002 hade givit den israeliske psykologen Daniel Kahneman nobelpriset i ekonomi, och som går ut på att människor som ställs inför olika beslutssituationer i regel ökar sin riskbenägenhet för att slippa acceptera en förlust. Efter att ha introducerat rätten i Kahnemans teori, kom Runesson till sin poäng:

– Därför finns den här naturliga tendensen hos oss människor – jag med, jag är inget undantag – att vi har svårt att följa ett självklart råd, nämligen att om du märker att du har hamnat i en grop, så är det bästa du kan göra att sluta gräva. Men det klarade inte Wassermann av. Han fortsatte att gräva i den grop han hamnat i, och gropen blev djupare och djupare och djupare. Och djupare, och djupare och djupare. Och när den blivit riktigt djup, som den blivit idag, då kommer det gå som jag tror, nämligen att Wassermann tappar det här målet.

När Eric M Runesson var klar med sin plädering, bad Rudis advokat Emil Nordh att få lägga en sak till rätta.

– Det var ju ett intressant filosofiskt resonemang det här med funderingar runt gropar och grävande och så, sa han. Problemet är väl att banken aldrig berättade för Rudi att han befann sig i den här gropen. Och att det inte var Rudi som grävde, utan Anette Bengtsson.

Så slutade Rudis rättegång. Och Runesson och Arvmyren ska nog vara glada för att rättegången inte hölls på 1600-talet, för i 1615 års Rättegångsprocess kunde parternas sakförare tvingas gå ed på att driva saken efter ”högsta och bästa förstånd”, och inte använda sig av ”någon witterlig falskhet, osanning eller orätt”, och i den Rättegångsstadga som utfärdades den 4 juli 1695 straffbelades sakförare som använde sig av ”witterlig falskhet, osanning och orätt”. Och David Nehrman Ehrenstråhle, Lundaprofessorn som var en av den svenska civilrättens föregångsfigurer på 1700-talet, skrev att en advokat aldrig genom ”sakens vrängande” eller ”finter i processen” fick ”söka det som sakägaren ej med rätta tillkommer”.

Domen i Rudi Wassermanns mål föll en månad efter rättegången, onsdagen den 18 juni 2008, och blev en fullständigt förkrossande seger för Rudi. SEB dömdes att ersätta Rudi med varenda krona av de 772 293 kronor som han förlorat i den ”kapitalförvaltning” som Anette Bengtsson hade ägnat sig åt, och dessutom ersätta honom för större delen av hans advokatkostnader.

För sin ohederliga processföring hade bankens advokater begärt drygt en halv miljon kronor i arvode av Rudi. Dessa pengar fick nu SEB stå för.”

Texten är ett utdrag ur boken Arvodkaterna och publiceras med tillstånd av Förlaget 4 november.