Är det så farligt att vägra ta en kvinna i hand?

När jag var liten hörde jag att ”eskimåerna” gnuggar näsorna mot varandra när de hälsar. Jag trodde det var en skröna, men faktum är att inuiter vidrör varandra med näsan och överläppen. Hälsningen kallas ’kunik’ och förbehålls närstående. Man kan tänka sig gränsfall där en sträcker på halsen, den andre ryggar: ”Vi känner ju knapp varandra…?”

Är det en förödmjukelse?

Men detta vet jag. Om jag tar en öl med en man, delar taxi, sedan ses vi och han skjuter fram näsan: Hans överläpp möter icke min. Jag respekterar seden, men den gör mig obekväm.

Kramen kom när jag var ung och jag har famnat tusen ytligt bekanta. Nyligen beslöt jag att det får vara nog. Jag har aldrig tyckt om kramen. Jag vill inte trycka min kropp mot någon jag knappt känner—särskilt inte en man.

I Frankrike lärde jag mig kindpussar. Ibland lämnades ett salivspår, men rätt utförd smackar man i luften, kinderna nuddar. Nu kindpussas det i Vasastan, men jag tycker det känns fånigt. Om någon gjort det där jag växte upp skulle det mötts med bestörtning: Vad i hela friden gör du?!

Generationen före mig lärde sig trots allt att kramas, men bara till en gräns. En farbror kunde krama en moster, dock inte en morbror. I det kan man, antar jag, läsa in homofobi, hämningar och heteronormer. Vad ingen skulle tänkt är att farbror värderar moster högre än morbror. Han gjorde skillnad på fysisk kontakt med män respektive kvinnor, inget mer.

Nu har miljöpartisten Yasri Kahns vägrat ta en kvinnlig journalist i hand. Det var ”för intimt” och han hälsade med handen mot hjärtat. På grund av detta tvingades han dra tillbaka sin kandidatur till partistyrelse och avsäga sig alla politiska uppdrag.

Uppenbarligen behandlar han män och kvinnor olika. Följer det också att han behandlar kvinnor nedsättande? Vad exakt är nedsättande med att inte ta i hand? Om det varit tvärtom, att han vägrat ta män i hand, hade det också varit nedsättande? Mot vem?

Alltså var det inte handen på hjärtat som fällde Kahn, utan särbehandlingen. Men jag behandlar ju själv män och kvinnor olika! Jag reser mig när en kvinna lämnar bordet; jag ger kvinnor och äldre min plats på bussen; jag erbjuder en kvinna min jacka i ruskväder, men inte en man, &c.

Jag är fundamentalist vad gäller kvinnors lika rättigheter, mjuka som hårda. Sjuksköterskors löner är oanständigt låga delvis för att yrket är kvinnodominerat; orättvisan får mig att koka. Dubbelarbetande makar där kvinnan städar, tvättar och lagar mat—hennes man är en fähund. När kvinnor beskrivs som halsstarriga medan män med samma beteende anses äga pondus: hycklande idioter.

Reaktionerna mot Yasri Kahn påverkas rimligen och begripligt av MP:s generella hyckleri inför islamistisk extremism. Ändå undrar jag: Finns det något här som jag inte vet? Vill Kahn också förbjuda kvinnor köra bil? Att äta vid männens bord? Att gå ensamma på stan? Islamskt kvinnoförtryck är förmodligen världens mest angelägna rättvisefråga—ansluter sig Kahn till detta? I sådana fall hör han inte hemma i något demokratiskt parti. Men om det bara var hälsningen..?

Vi måste vara vaksamma mot kvinnoförtryck. Män från kulturer där kvinnor kränks måste tvingas lära sig att rättigheter tillkommer alla. Dock, vi bör samtidigt akta oss för att förväxla det triviala med det väsentliga. Många pursvenska män uppvisar motsatsen till Kahns beteende och hälsar kvinnor med kram medan män får ett handslag. Är det oförenligt med ett jämlikt samhälle? Är det nog för att uteslutas ur vårt politiska system?

Notera alla mina frågetecken. Det är inte min rätt att tala om för svenska kvinnor när de kränks. Men jag äger rätten att meditera över kriterierna för medlemskap i min demokrati; likaså rätten att meditera över gränsen mellan tolerans inför religiösa uttryck och den oumbärliga kampen mot kränkningar i religioners namn. Jag tycker att det är tramsigt att inte skaka hand med kvinnor och känner främlingskap inför Kahns sedvänja. Däremot delar jag inte tvärsäkerheten inför hätskheten i reaktionerna på hans hälsning. Var det egentligen så farligt?

Roland Poirier Martinsson är krönikör på Realtid.se. Varannan vecka skriver han om människor, kultur och samhälle. Han är doktor i filosofi och författare. Roland Poirier Martinsson har de senaste tjugo åren delat sin tid mellan Sverige och USA och har nu flyttat hem.