Ap-enkel business

Vår dragning var planerad för några nyckelpersoner från de två tidningarna. Istället mobiliserade redaktionerna och skickade sammanlagt ett femtiotal stridsberedda journalister till mötet som snabbt fick flyttas till en hörsal på GTs redaktion i Göteborg.

Egentligen var redaktionerna bittra fiender till både tidningsfusion och varandra, men nu kunde man enas i hatet mot de två designkonsulterna från Stockholm. Manglingen tog sex timmar och är det närmaste jag kommit till att bli lynchad på jobbet.

Det här var tidigt nittiotal och tidningsfusionen var resultatet av ett hot sprunget ur ryktet att Expressen ville ta marknad i Väst- och Sydsverige. Dessutom sas det att Stenbeck med mannar planerade en medial framryckning på samma marknader. KvP och GT tog hoten på största allvar och slog ihop de två tidningarna.

Omgörningar i början av nittiotalet – när tidningarna ännu bara förnam en svag krutrök av striderna man hade framför sig – var ganska obehagliga tillställningar. Tryckt medias självförtroende var på topp och man tvekade lika lite över att skicka ett drev på en offentlig person som att trycka till en inhyrd konsult.

På de stora redaktionerna var man extremt förändringsobenägen, dagstidningen som affärsmodell var en stadig kassako och man ville ogärna rota i ett vinnade koncept. Att internet, gratistidningar, sociala media och strukturella förändringar i läsarnas mediekonsumtion lurade runt papperskanten var man olyckligt omedveten om. Eller förnekade rätt och slätt.

Innan gatloppet i Göteborg hade jag varit inne en kort vända på Dagens Nyheter. Uppdraget gällde en femdelning av tidningen som trycktekniskt gav möjligheten till fler färgsidor och därmed ökade annonsintäkter. Man hade dock glömt att informera läsarna som även de var förändringsovana på den här tiden. När den uppdelade, omgjorda DN landade på frukostbordet satte 10 000 läsare unisont morgonkaffet i vrångstrupen och kastade sig på telefonen för att klaga.

Växeln på DN bröt omedelbart ihop och händelsen blev ett bevis på att snabba förändringar var förenade med livsfara. Bättre att hålla sig till den tidningsstruktur som härskat sedan 1800-talet. Resultatet blev en olycklig återhållsamhet för Tidningssverige och erbjöd samtidigt uppstickare och nytänkare som Stenbeck och grundarna av gratistidningen Metro att ta läsare, annonser och marknadsandelar från de blyfotade morgontidningarna. Den etablerade pressen vägrade på känt strutsmanér att erkänna Metro som en äkta journalistisk produkt, och man kallade tidningen ”det-där-gratisbladet” och liknande.

Men allt detta är presshistoria. I helgen var jag på ett nordiskt medie- och dagstidningsseminarium i Köpenhamn med talare och föredragshållare från USA och Europa. Det inofficiella temat, som alltid i mediakretsar numera: Hur ska vi tjäna pengar? Vem har nyckeln till framtiden? Hur hittar vi stigen tillbaka till Paradiset!

Förändringsobenägenheten är numera som bortblåst. Nervöst satsar mediehusen på olika lösningar, främst digitala. Kan iPad och plattan vara vägen tillbaka? Nej, förlåt, vi menar framåt!

Print tappar intäkter, webben erbjuder inga stora summor än. Samtidigt är mediehusens organisationer stelnade i forntidens framgångar, både strukturellt och personellt.

Carles Capdevilla, grundare och chefredaktör av den succéartade nyhetstidningen och nykomlingen ARA i Barcelona, säger att han är optimist. Han förklarade tidningens framgångar så här:

"… the leading newspapers and mediahouses are big gorillas, fighting over the few bananas that are left. But we are little monkeys, we dont need so many bananas to survive. And we steel the bananas from the gorillas because we’re so quick. So they try to kill us, and maybe they can, maybe not. But they will die at the end, starving to death…"

Överlevarna i mediadjungeln är de fräcka småaporna. De som inte behöver smälla i sig ett ton bananer sittandes på baken i den snåriga vegetationen. Som njuter av att stjäla från gorillorna samtidigt som de hittar näring i trädtopparna.

Ap-enkelt, eller hur?