Äntligen julbelysning!

Hur många gånger har man inte tittat på bilder på Rockefeller center i New York och Picadilly Circus i London runt juletid med en enorm avund. För att inte tala om känslan när man har turen att vara på plats själv.

Den svenska traditionen har hittills varit en annan. När man strosar omkring i Stockholm runt juletid så är allt mörkt, grått och trist. Ingen känsla av glädje förutom några trötta lampor från sjuttiotalet på Nybrogatan. En sorts protestantisk konservatism lite som att vi straffas för all julmat redan innan vi ätit den.

Men så för några år sedan så kom det en gnutta av julhopp: Stenbecksgranen stod i ensamt majestät och lös upp Skeppsbron!

Jag njöt med många andra, men en stor del av Stockholmarna var tvungna att genomgå sin vanliga krångelperiod av klagande på att den drar el, är vulgär och ”kunde de inte skänka pengarna till välgörenhet istället” och så vidare.

Men jag är ganska säker på
att alla som klagade antagligen inte kunde låta bli att ändå mysa lite när de passerade den mycket glädjeskänkande platsen på Skeppsbron.

Och när den förvirrande perioden äntligen var över och även Stockholmarna tillät sig att njuta av lite excesser, då jävlar hade man glömt allt vad välgörenhet, elförbrukning (tack LED) och vulgaritet heter. Nu skulle stan pyntas!

Och hur underbart blev det inte? Nu ser man plötsligt Stockholmare vara glada på vintern! Ett för mig alldeles nytt fenomen. Förutom på Stureplan där man verkar återanvända den stackars granen år ut och år in.

Ett konkret exempel på förändringen är det här:

Jag har kontor i en mycket glamorös betongbyggnad i Hammarby, bilvägen hem är kantad av ännu sexigare betongbyggnader. Varje dag när mörkret har fallit så sätter jag mig i passagerarsätet i min kollega och gamle väns bil för att börja den långa färden hemåt. När man har känt varandra så länge som vi gjort så börjar man upprepa sig i konversationen, till exempel kommentaren ”titta Riddarhuset” varje gång man åker över Centralbron och ibland faller man rent av i tystnad.

Men nyligen upptäckte vi att vår konversation blev livligare varje gång vi passerade Vasagatan, (för övrigt döpt efter statyn av Gustav Vasa utanför Riddarhuset). När vi lyfte blicken kunde vi drömma oss tillbaks till när vi var barn och skulle klä julgranen. Det glittrade överallt och man kunde inte låta bli att bli positiv över JULBELYSNINGEN. Grattis Stockholm till alla dessa lampor!

Ikväll ska jag för övrigt gå tre varv runt fontänen på Sergelplattan och bara njuta av överdimensionerade LEDdjur.

Nästa vecka blir det smoking.