Äntligen fredag! Tant Gubbe avslöjar Guillous förflutna

Allons enfants de la partie.

Ja ja, det är ett litet tryckfel i det men tante roar sig ibland med att reta frankofila gardister i sin själens strip tease.

Räntan ner och mungiporna upp 😉 Vi säger nollvision! Här vilar inga halta Mårror i svarta mörker. Här skall tallas ur godisskålen.

Vår sifferkarl, butler och toy boy Tito sitter och räknar på tegel. Hur mycket skorsten har vi belånat? Han grymtar något ur källaren. Jag får nog göra mig av med honom endera revisionen. Även duracellkaniner når sitt slut 🙁

La donna é mobile. Tito är också ack som ett fjun så olidligt lätt, 1.49 i strumplästen. Underbarn är kort. Härav tillmälet toy boy.

Honi soit qui mal y pense.

(Hänger ni med i pariserhjulet?)

Vi försöker skämta för att orka.

Pour quoi?

Jo, det sakramentskade BOKFÖRLAGET har försökt snuva mig på mina memoirer!

Tito skötte mejltrafiken med förlagsredaktriserna.

’Ma tante klår Cartland och Collins och självaste Sigge Stark med hästlängder, och då snackar vi arabiska fullblod. Grand National! Karriär!’

Sedan klantade han till det, möjligen efter ett par morgonmanhattans för många.

’Julie Aurore van der Gubbe kan bli er bästa nästsäljare! Det näst bästa ni gjort var att inte ge ut Stalinkramaren Stieg Larsson!’

Efter det var jag tvungen att själv ringa och comme-on-dit lägga lagda kort till rätta. Och vad får jag i örat?

– Hej. Vi lägger ut din deckare på nätet. Kapitel ett. Och sedan får svenska folket rösta om just du ska bli vår nya Liza. Kanske blir det också tv där folket kan ringa in sin röst. Otroligt spännande!

Otroligt var ordet. Deckare, moi? Jag svarade ampert.

– Har vi lagt bort titlarna? Jag är inte du med er. Och mitt författarskap, ma guerre, var aldrig ment för tingel-tangel i TV4 med Bert Karlsson. Får jag tala med Guillou istället?

Piraten i luren skrattade vant.

– Då kan du glömma bok hos oss… Jan är och jagar bäver.

– Jag har redan glömt er, quippade jag och la på med viss gusto.

Passar inte pampuscherna så passar inte galoscherna.

’Böcker är hjärnans barn’, säger bokförlaget i fråga.

’Författarna är själens ingenjörer’, sa Stalin.

Två sidor av samma kopek, säger jag.

Böcker är hjärtats barn, och hör sen.

Mitt hjärta frös, och bestämde sig iskallt för att berätta mera. Hjärtat har flera kamrar. Lungorna gör sig också påminda. Måste andas. Öppna några franska fönster. Aaahh… Sådärja. Nu så.

Det här, barn, var kring år 1960 då tant tjänte husa i köket på Solbacka gossläroverk i Sörmland. Ibland ställdes hon att servera i matsalen, och då var där en glop med bedrägligt ädla drag och ögonfransar som högljutt anmärkte:

– Voilà! Vilken rådjurssadel… Vilka lammkotletter!

Jag som serverade mest bara lapskojs eller sillbullar.

Det var mitt första möte med Sverre som han kallades. Vi återsågs i rökrutan och där fick jag heta både choucroute och lilla fransyskan.

Om den tiden lär Sverre ha skrivit i succéhistorietten Ondskan. Vet ej om jag är med. Är par préférence som de tre bedårande små japanska apekatterna i det fallet: Vill inte se något fult, inte höra något fult, inte läsa något fult…

Vi förlåter Jan för den gången. Jan var ung och grön och tant har ögon känsliga för grönt, som vår favoritkapellmästare Nisse Hansén så fint fått till det.

Nå. Betydligt senare satt tant som chefssekreterare på Grå Huset, Östermalm, med andra uppgifter än att tillreda lungmos åt Solbackaslynglar. Grå Huset var lika med Försvarsstaben på den tiden. Dit inkom en vacker dag tre ansökningar från journalister som ville göra sommarjobb som stabsredaktörer i FN på Cypern av alla ställen: Maria-Pia Boëthius, Christina Ollén, samt en viss Jan Oscar Sverre Lucien Henri Guillou.

Vadfalls?

I tösernas papper stod frankt att de kunde ’klå vilken karl som helst på salongsgevär’.

Vi är säkra på att åtminstone den kära Christina, hustru till stilige Jonas Wahlström på Skansens menagerie, kan konfirmera sanningshalten i denna hennes ungdoms ’merry prank’.

Det blir nog värre med Sverre.

Han ska veta att tants major Carl-Christer Hjorth prompt rev hans ansökan i konfetti. Papperstugg nästa. Vi kunde icke ha någon från Lektyr, FIB-Aktuellt eller FIB/Kulturfront i tjänst bland våra fina baskrar blå.

Han återkom envis som en fargalt flera gånger och försökte böka sig in när vi satt på FstInfo, SmiPs, Säk, FRA och hos självaste legendaren Jalle Ellsén på Filmdetaljen, Storgatan under skön Hedvig Eleonora.

Säg farväl till vapnen, sa vi, och la Jans handlingar till Krigsarkivet.

Exit den sjörövaren, malaj i flottan eller vad han var.

Plötsligt liksom hejdar sig tiden ett tag.

Mon Dieu, det är nu sju (7!) år sedan tants käre vän George Harrison gick till Ganges med följande väl valda ord:

Life is like a single raindrop on a lotus leaf.

Our kid var annars en glad gamäng när han begav sig. Se honom här igen.

Forts. följ.

G