Frågan om ESG samt hållbart företagande har nu äntligen seglat upp på den svenska debatt himlen – med anledning av Caroline Farberger och Jessica Rameau artikel i Di-Debatt med titeln: ”Debatt: ESG är dött – länge leve ESG!”.
Det är ett välkomnande inlägg som berör många av de huvudkomponenter kring vad ESG i praktiken innebär och hur regelverket (primärt SFDR) indirekt påverkar företagen att börja rapportera kring deras klimatavtryck genom att tvinga finansmarkandsaktörer att rapportera om detta i deras förköpsinformation samt årsredovisningar. Vad som saknas, kan jag tycka, är en kort beskrivning över vad ESG faktiskt innebär samt dess ursprung. Vilket bidrar till att konkretisera vad det är man förespråkar samt hoppas på att uppnå. Man bör vara försiktig således med att kasta barnet ut med badvattnet, det vill säga frågan kring om ESG-debatten dog innan den på riktigt kom igång. Vilket jag inte alls håller med om – utan anser att den snarare nu har precis kommit igång. Varvidlag har jag aldrig träffat en enda portföljförvaltare eller privat investerare som har varit emot ESG i svensk kontext.

ESG innebär de facto: miljö-, sociala och företagensstyrningskriterier – som används av investerare för att bilda sig en uppfattning om de risker samt möjligheter som är förenade med en viss tillgång eller vid finansieringen av ett investeringsprojekt. En annan välkänd term är ”non-financial information” – vilket adderas till den mer traditionella finansiella analysen. Detta är på inget sätt någonting nytt, och används av de allra flesta investerare för att de ska kunna bilda sig en helheltsuppfattning vid investeringsbeslut. ESG kan således påverka själva avkastningen genom att förbättra företagens affärsmodeller eller mitigera dess risker. Något som alla borde vara rörande överens om är till godo och är till sin natur helt opolitisk – då det just rör sig om enbart analys.

Jag anser att ESG som beskrivit här ovan har varit och är osedvanligt omhuldat och nästintill ett religiöst i Sverige/Norden – till den graden att man har duckat för att tolka de nya hållbarhetsregelverken strikt och medvetet/omedvetet utgått ifrån att man är bäst i klassen för att man historiskt har varit duktig på internt hållbarhetsarbete närmast betraktat vid CSR-arbete. [1] Om detta ämne har jag skrivit om tidigare här på Realtid. [2]

Data från Moringstar visar på att generellt sett så är detta troligtvis en alldeles för offensiv approach vid fondbolagens olika produktklassificeringar. Många fondbolag omklassificerar sig numera och detta med anledning av de mer detaljerade nivå-2 reglerna i EU:s nya förordning om hållbarhetsrelaterade upplysningar (”Disclosureförordningen/SFDR”) som trädde i kraft i början på detta år. [3] AXA Investment Management har nyligen nedgraderat 21 strategier till artikel 8 från artikel 9, med planer på att omklassificera ytterligare 24 under de kommande månaderna. Amundi, Europas största fondförvaltare, nedgraderade 100 fonder värda 45 miljarder euro. Under de senaste veckorna har Carmignac omklassificerat tre av sina delfonder. [4]

I och med SFDR som reglerar rapporteringsskyldigheten för finansiella aktörer i förhållande till hållbarhet samt EU-taxonomin som är ett enhetligt klassificeringssystem som gör det möjligt att avgöra om en ekonomisk aktivitet inom ramen för en verksamhet är miljömässigt hållbar, så behöver vi inte längre fundera på eller uppfinna egna definitioner för vad som är hållbart. Frågan om vad som är hållbart och vad som klassas som hållbart är således nu fullt ut reglerat. Min spaning är att både fondbolagen och företagen själva tycker detta är komplext och brottas med att förstå vad som just är hållbart och hur man ska tänka kring det. Vilket är paradoxalt – då vi har ett helt uppslagsverk för hur man ska tänka kring hållbarhet och EU har identifierat 64 ESG-indikatorer för negativ påverkan som måste beräknas, varav 18 kommer att vara obligatoriska att rapportera och 46 kommer att vara frivilliga, det vill säga en redogörelse för de huvudsakliga negativa konsekvenser för hållbarhetsfaktorer i SFDR.

Vidare diskuteras frågan om strandade tillgångar i deras debattinlägg och här anser jag att risken för att bli sedd som en strandad tillgång har mer med compliance att göra, det vill säga har företagen processer och rutiner på plats för att klara granskning och rapportering. Företagens överlevnad handlar, i mångt och mycket om, huruvida de kan snabbt ställa om, i linje med omvärldens ständiga plötsliga förändringar. Detta är något som jag vill poängtera har med god företagsstyrning i sig att göra – vilket är G:et i ESG; som ännu en gång tangerar just compliance.

Slutligen anser jag att ESG måste handla om att ta till sig av de nya regelverken där dem görs gällande och där har alla vi ett ansvar att utbilda och hänga med i de olika regelverksförändringarna. Jag är övertygad om att ESG kommer att mogna och landa hos fondbolagen likväl hos företagen inom sin tid. Jag har därför tagit fram en matris kring hur och på vilket sätt alla som arbetar inom den finansiella sektorn kan bidra till att öka kunskapen och medvetandet kring SFDR och ESG, se nedan.

För att sammanfatta: ESG har aldrig varit dött, och det är dags att nu på riktigt börja rapportera och inhämta ESG-data, därutöver har vi alla ett ansvar för att öka kunskapen och medvetandet kring SFDR och ESG för att uppnå målet om att finansiera den gröna omställningen.

Albin Axelsson
Head of Compliance, Risk and ESG, Forstone.

[1] https://www.efama.org/sites/default/files/files/Market%20Insights%20Issue7%20ESG%20SFDR.pdf
[2] https://www.realtid.se/darfor-ar-risken-ar-att-begreppet-esg-samt-syftet-med-att-motverka-gronmalning-undermineras/
[3] https://www.morningstar.com/en-uk/lp/sfdr-article8-article9?gclid=CjwKCAiAs8acBhA1EiwAgRFdw2a3yLq8kKdS6rG2u4aSxYUne5hTtX9zD2r14jFI0aPO96oE8HL6lRoC0uIQAvD_BwE&utm_campaign=eu_action_plan_benelux&utm_content=eu_action_plan_resources_hub&utm_medium=cpc&utm_source=google
(4) https://www.esginvestor.net/sfdr-level-2-uncertainty-unnerves-managers/