Bank & FintechKrönika

Storbankernas bolån i stormens centrum

Publicerad
Uppdaterad

Riksbankens räntehöjningar slår allt hårdare mot bolåntagarna. Det kommer att rikta fokus mellanskiktet i denna produkt, bankernas bolånemarginaler. De har varit skyhöga, men kommer att hamna under press. Tesen att stigande räntor alltid är bra för bankerna är feltänkt. Det skriver Realtids Per Lindvall.

Per Lindvall

När Riksbanken klippte till med sin räntehöjning på 1 procent lyste det rött på börsen, med ett stort undantag, storbankerna. Sedan beskedet i tisdags är aktiekurserna för våra tre storbanker upp med runt 5 procent. Även om man inte ska läsa in för mycket i några enskilda dagars kursrörelser så ser det ut som om en slogan från kollegiet för bankanalys har gått hem – ränteökningar är bra för bankerna.

Det som underbygger denna slogan är att bankerna är snabba på att höja räntorna på sina produkter med kort räntebindning, såsom en stor del av bolånen och en hel del av företagsutlåningen, typ checkräkningskrediterna och annan rörelsekapitalfinansiering. De släpar dock efter med att höja räntorna på sin viktigaste finansieringskälla, inlåningen. Marginalerna vidgas och räntenettot ökar.

Men man kan ha invändningar mot funktionaliteten i denna mekanism. En mycket viktig skillnad mot normalläget och därmed standardanalysen är att räntehöjningarna inte drivs av en stigande konjunktur. Nej, det är de snabbt stigande relativpriserna på energi i första ledet och försök till kompensation för detta i andra ledet, som livsmedelsproduktion och annat där energi utgör en stor del av kostnadsmassan. För de kunder som ligger rätt i detta vågspel och har kunnat kompensera sig och lite till för de ökade kostnaderna så är högre räntor inget problem. För bankerna är problemet att deras efterfrågan på krediter inte är så stor.

Annons

Men för andra företag så har dessa prisökningar satt stor press på lönsamheten. Och lamporna börjar skifta från gult till rött för många branscher och företag. Det gäller inte minst så kallade tillväxtföretag där även bankerna har köpt storyn att lönsamheten bara ligger runt hörnet, men vi behöver bara investera i ”tillväxt” (läs; förluster) i ett par år till. Kort och gott så har kreditvärdigheten börjat erodera.

Det är förvisso sant att bankerna kan börja plocka lite ”fallfrukt” från obligationsmarknaden, när allt fler företag inser, eller åtminstone oroar sig, att det kan bli stora problem med refinansieringen nu när ovädret på denna marknad bara ser ut att förvärras. Men alla som plockat fallfrukt vet att de sällan är av bästa kvalitet. Och att äpple med en liten brun fläck på skalet kan snabbt få hela korgen att skämmas.

Tittar vi på ett annat ben hos bankerna, kapitalförvaltningen, så ser det inte heller så ljust ut, med tanke på börsutvecklingen så här långt, liksom riktningen framöver. Det samma gäller ”corporate finance”. De lukrativa börsintroduktionerna har torkat upp liksom andra kapitaliseringsengagemang.

Annons

Men det är inte riktigt där skon klämmer som hårdast hos de svenska bankerna. Det är i stället bolånen där skavsåren kan bli riktigt besvärande. Svenska banker är bolån, för det är bolånen som under de senaste 20 åren varit de svenska bankernas kassakossa och den faktor som förklarar hela lönsamhetsskillnaden mot en i övrigt mycket pressad europeisk banksektor. Handelsbanken och Swedbank är egentligen ”bolånelådor” – med lite kringförsäljning. Bolånen står i princip för hela vinsten för dessa båda banker. SEB har en större företagskoppling, men bolånen är ändå den viktigaste källan till lönsamhet.

Här hör jag en och annan bankanalytikers invändning; ”Bolån är en mycket säker produkt, med historiskt mycket små kreditförluster, då bolåntagarna har satt hela sin privatekonomi på kroken för att backa upp sina lån”. Det är förvisso helt sant. Men i Hyman Minskys anda vill jag hävda att stabilitet över tid leder till instabilitet. Det är så kreditcykeln brukar se ut. Även Joseph Schumpeter nickar instämmande i sin krypta.

Redan vid boräntor på 5 procent lär den svenska ekonomin få rejäla bekymmer att hålla balansen, då det drar in lika mycket av köpkraft från hushållen som rekordräntorna på 90-talet gjorde.

Annons

Och jag plockar fram min gamla tes att den termik som har skapats av fallande räntor, mycket snabb och mycket lönsam kreditexpansion har varit mycket av motorn i den svenska ekonomiska utvecklingen under de senaste 20 åren. För det är där de nya betalningsmedlen har skapats i vår ekonomi. Tar fram den gamla slagdängan igen om att det är bankerna som skapar våra betalningsmedel, inlåning, genom att ge ut nya lån. Och de nya lån som backar upp denna inlåning i det svenska kreditsystemet har varit bolån.

Denna termik har pumpat upp bostadspriserna till aldrig skådade nivåer. Men det är en ekonomisk sockerdiet som inte bygger någon styrka och uthållighet. När kreditcykeln svänger så lär allt fler aktörer stå med insjunkna kinder och en tandstatus som inte lämpar sig för så mycket annat än soppa.

Och med Riksbankens snabba räntehöjningar så har problemen redan börjat visa sig, trots att vi ännu ligger långt under vad som kan sägas vara normalnivån på boräntor. Och det kan vara så att varje låntagare sett för sig ”tål” väsentligt högre räntor enligt bankernas kreditprövningar. Men den stora balansräkningen som de svenska bolånen har pumpat upp gör att makroeffekten av stigande räntor blir långt större än vad den historiskt har varit. Redan vid boräntor på 5 procent lär den svenska ekonomin få rejäla bekymmer att hålla balansen, då det drar in lika mycket av köpkraft från hushållen som rekordräntorna på 90-talet gjorde.

Och i centrum för detta står de svenska bankerna. Det är de som har pumpat ut sockret i ekonomin. Det är möjligt och troligt att de kommer att försöka släpa efter med att höja inlåningsräntorna relativt styrräntorna och den vägen försöka hålla sina marginaler uppe. Men den mera långfristiga finansieringen, obligationer, lär de få betala allt mera för.

Och tittar vi på Finansinspektionens beräkning av bankernas bolånemarginaler, så har den fallit mycket snabbt från 1,45 procent vid årsskiftet till 1,07 procent vid halvårsskiftet. Riktningen är tydlig och det är långt kvar till bottennivåerna på runt 0,2 procent som de hade vid den senaste finanskrisen 2008.

Utvecklingen talar för ett stort skift nedåt för bankernas lönsamhet. Våra banker är visserligen välkapitaliserade, och de har som sagt var fått bolånekunderna rejält på kroken. Men risken är överhängande att det kommer att bli rörigt.

Och kanske kommer denna utveckling att föda en diskussion över vad som är bankernas funktion i samhället. Det gäller då inte minst insikten om vad en kreditbildning som frikopplats från den underliggande ekonomin betyder.

Annons