Detta är en argumenterande text med avsikt att påverka.
Åsikterna som förmedlas här är skribenten/skribenternas egna.

Är det då verkligen sant att osäkerheten ökat? Pandemin är över, inflationen är på väg ner och AI-utvecklingen befrämjar förmodligen redan produktiviteten. Ryssland då? Visst tenderar klassiska despoter som Putin att erövra precis så mycket terräng dessa klarar av att erövra men den ryska armén har visat sig avsevärt svagare än många trodde. Vidare är rysk ekonomi inte större än Italiens och har alltså knappast kapacitet att attackera mer än som mest grannstaterna som alltid hotats av Ryssland. Israel/Gaza? När, under de senaste säg 3000 åren, var det inte oroligt i den regionen? Är inte en av de mest intressanta trenderna att krigsaptiten hos regionens nyckelländer visat sig tämligen sval? Som en följd av att Irans regim försvagats samtidigt som flera nyckelländer, inklusive Egypten, blivit rikare. Fokus även i Gulfstaterna är nu att attrahera internationellt investeringskapital. Samröre med aktörer som Hamas och Hezbollah är bad for business. Ja, områdets militanta grupperingar måste då och då orkestrera någon attack för att låta påskina att dessa fortfarande är relevanta. Likväl börjar regionen – äntligen, äntligen – bli mer ”vuxen”. Därmed blir sådana grupperingar mindre snarare än mer relevanta.

Finns det då något annat skäl än realia till det småhysteriska stämningsläget? Ja, under valår skruvas alltid retoriken upp och i år förrättas val i inte mindre än 60 länder som representerar fyra miljarder människor. Därmed går det att tala om det största valåret i historien.

Det är dessbättre regel snarare än undantag att uppskruvad valretorik och yviga vallöften mjukas upp i mötet med den praktiska verkligheten. Som för åtta år sedan då ni-vet-vem skulle bygga en mur längs hela Mexikos gräns och skicka notan till mexikanerna själva. Det blev bara en bråkdel – som Mexiko inte betalade. Realtidshotet om att USA ska lämna Nato? Förmodligen mest ett förhandlingskort för att få oss européer att bidra mer proportionerligt till eget försvar. Alls inget orimligt krav.

Vad kan då sägas om allt annat huvudlöst nonsens i närtid? Inklistringen i ryskt energiberoende? Migrationspolitik utan konsekvensanalys? En ekonomi på monetära steroider? Massövervakningsförslag som chat control 2.0? Godhetssignalerandet? En universitetssfär som flitigt cancellerat ”stötande” uppfattningar men sensationellt gör undantag för anti-semitiska hållningar?

Alla sådana dumheter möter idag motstånd på ett helt annat sätt än för bara en kvart sedan. Eftersom alltfler väljare insett att utan en tumme i ögat så kommer politikerkasten att bli intellektuellt slö och tuta på med more-of-the-same politik. Utan att själva märka den sakta glidningen in i överdrivet smygradikalt tramsvatten. Så genom sunt motviktstryck från folket på verklighetens fält tvingas politikerkasten nu skärpa till sig. Man kan säga att demokratin manifesterar både sin styrka och att den nordiska modellen fortfarande har liv i sig. En modell som traditionellt prioriterat samarbetet mellan folkvalda ledare och folk avsevärt högre än det under senare år exploderande samarbetet mellan världens mer eller mindre neopatriarkaliska teknokrater. Det är alltså knappast en slump att Nordens länder utvecklades till några av världens mest politiskt stabila när förstnämnda samarbete prioriterades. Lika lite som det är en slump att Norden hamnat i unikt polariserad terräng i samband med att istället sistnämnda samarbete prioriterats högre.

Tillbaka till de goda nyheterna. Sakta men säkert återkommer alltså större fältrealism och nykterhet. Visst kan det gå irriterande långsamt när samhällets beslutsfattare bara backar överdriftsbanden med millimetersteg. Samt, av ansiktsräddningsskäl, undviker att skylta med omsvängningen. På många områden har ändå ”less of the same” blivit vägen fram i den praktiska verkligheten. En ganska bra väg genom undvikandet av inte bara ”more of the same” utan också ”none-of-the-same” (revolution).

Summa summarum? Under hela 2024 kommer vi nog att på bortaplan tvingas genomlida tröttsamt uppskruvad valretorik och på hemmaplan ungefär lika tröttsamma tankekrumbukter kring alltmer förlegade prestigepositioner. Likväl kan vi ta allt sådant med en stor nypa salt. I praktiken finns det all anledning att tro att vi redan passerat ”peak nonsense”.

Mark Brolin
Geopolitical Strategist, Economist and World Optimist