Regeringens baneman

Är Anders Borg hjärnan bakom Alliansens valförlust 2010?

Uppdaterad 2016-02-16
Publicerad 2008-05-23

Han är hjärnan bakom de nya moderaterna, hjärnan bakom alliansens valseger 2006 och hjärnan bakom den borgerliga regeringens ekonomiska politik, för att inte säga regeringens hela politik. Men är han också dömd att vara hjärnan bakom en kommande borgerlig valförlust i valet 2010? Mycket tyder på det. Realtid.se har kartlagt Anders Borgs tid som finansminister inför halvtidsvilan i sommar.

Ett och ett halvt år efter den historiska hösten då alliansen vann med 48,2 procent av väljarna i ryggen jämfört med den rödgröna rörans 46,1 procent, ser läget betydligt dystrare ut för de borgerliga partistrategerna. Stödet i väljarkåren har förbytts i ett underläge så stort att valforskaren Sören Holmberg redan nu dömt ut regeringens chanser att bli återvalda hösten 2010.

———————————————————————–

Läs även: Anders Borg – Motsägelsefylld person

———————————————————————–

De nya moderaterna och den borgerliga alliansen var en braksuccé. Att besegra en socialdemokratisk regering mitt under brinnande högkonjunktur borde i praktiken vara omöjligt.

Bakom omgörningen av moderaterna stod en tätt sammansvetsad grupp på fem personer; partiledaren Fredrik Reinfeldt, kanslichefen Anders Borg, partisekreteraren Sven Otto Littorin, informationschefen Per Schlingmann och så självklart den alltid närvarande presschefen Ulrica Schenström.

Observera att gruppledaren i riksdagen - tillika partiets ekonomiska talesman - Mikael Odenberg inte ingick i gruppen som sammanträdde varje fredag i Fredrik Reinfeldts arbetsrum, trots den centrala nyckelroll han hade internt med att förankra den nya politiken i riksdagsgruppen och externt med att saluföra den som talesman i ekonomiskpolitiska frågor.

När de fyra partiledarna satte sina signaturer under överenskommelsen som manglats fram vid Hägglunds köksbord i Bankeryd, kände Anders Borg att han krattat manegen för den kommande värnplikten, som han brukar beskriva sitt uppdrag som finansminister.

För i mening två, tre och fyra stod nämligen följande skrivet:

”Till grund för detta samarbete låg behovet av en ny politik för Sverige. Ett år senare är detta behov än tydligare. Över en miljon människor i arbetsför ålder står utanför arbetsmarknaden.

Dimridåer

Så långt allt väl. Sedan kom den kritiserade omläggningen av fastighetsskatten, vars slutgiltiga utformning inte ens gladde kristdemokraterna som drivit kravet stenhårt i alliansens interna överläggningar.

Lagrådets kritik av den nya fastighetsskatten satte tonen för vad som komma skulle:

”Det är aldrig bra att skapa dimridåer kring den verkliga effekten eller det verkliga syftet med en lagbestämmelse. Det går hur som helst inte att dölja att det är fråga om ett skatteuttag, främst avsett att finansiera det bortfall av skatteintäkter som införandet av den kommunala fastighetsavgiften medför."

”Dimridåer” Just sådant som man under valrörelsen kritiserat den maktfullkomliga socialdemokratiska regeringen att lägga ut titt som tätt.

Opinionssiffrorna sjönk som en sten.

"Sverige kan inte försvaras"

När försvarsminister Mikael Odenberg till slut fått nog och känt sig överkörd en gång för mycket efter att de politiska reportrarna under Almedalsveckan förra året meddelat en mycket förvånad försvarsminister att den ekonomiska budgetplanen för försvaret inte längre gällde, efter nya direktiv av finansministern, valde han att rakryggat lämna regeringen istället för att administrera en försvarsbudget som började med budgetmanglingen istället för med en säkerhetspolitisk analys.

I en öppenhjärtig och avslöjande lördagsintervju i radions P1 berättade Odenberg efter avgången att: Nej, statsministern hade inte en enda gång bett honom att stanna kvar på posten.

Han upplevde det som ett svek från regeringschefens sida, och ännu en minister lämnade den redan sargade regeringen.

Rimligtvis hade Odenbergs avhopp inte stärkt regeringens läge i opinionen, vilket Synovate/Temos undersökning i slutet på september 2007, ett år efter valsegern, indikerade. Alliansregeringen fick 40,2 procent jämfört med oppositionens 56,0 procent

När Odenbergs ersättare – den alltid lojala partigängaren Sten Tolgfors – tillträtt som försvarsminister och genast förärats smeknamnet tomhylsan i försvarshögkvarteret, gav finansministern en intervju till Svenska Dagbladet som redan skrivit in sig i de politiska historieböckerna:

– Nu får vi Sten Tolgfors som försvarsminister och jag har suttit med honom i dag och haft mycket bra diskussioner om hur han ska leda det här arbetet. Det kommer säkert att kunna göras med stor framgång, sade Anders Borg. Säger landets finansminister alltså.

Den 15 maj 2008, efter ytterligare besparingsbeting från regeringen skriver Sveriges ÖB Håkan Syrén på försvarets hemsida: ”Försvarsmakten tvingas sänka ambitionen när det gäller förmågan att möta omfattande militära operationer som hotar Sverige.”

Samma dag kablar TT ut till landets alla nyhetsredaktioner: ÖB: Sverige kan inte försvaras.

"När vi sätter stopp för skatteplaneringen får staten in mer pengar"

Ett lika tydligt exempel på finansministerns politiska instinkter gavs under den moderata partistämman i Gävle i oktober 2007.

Strax innan stämman, i Svenska Dagbladet den 20 juni 2007, hade Anders Borg tillsammans med folkhälsominister Maria Larsson skrivit:

”Spelberoende är jämförbart med alkoholism. Aggressiv marknadsföring av spel bör förbjudas. Endast statliga spelbolag ska få bedriva avancerade spel, som lockar till spelmissbruk.”

Att Alliansen gått till val på frågan om monopolets avskaffande samtidigt som man av principiella skäl starkt kritiserat den föregående regeringens hållning tycktes inte bekymra finansministern. Ej heller att finansmarknadsminister Mats Odell gett besked att så skulle ske, och till på köpet förmått hela sitt parti att vända i den för kristdemokrater känsliga frågan.

Efter att partistyrelsen vunnit varenda sakpolitisk fråga av vikt förlorade Anders Borg föga förvånade frågan om det svenska spelmonopolets vara eller icke vara, till de betydligt mer liberala och ideologiskt övertygade monopolmotståndarna bland ombuden.

Att han förlorade var inte konstigt, utan det anmärkningsvärda var sättet som han gjorde det på. I talarstolen argumenterade han nämligen utifrån en strikt statsfiskal linje att spelmonopolet garanterar ett visst antal miljarder i tillskott till statskassan, miljarder som kan användas för att finansiera regeringens arbetslinje i den ekonomiska politiken. Det var ett tal som skulle gjort hans båda socialdemokratiska företrädare Allan Larsson - mer känd som ”Allan i kassan” - och Gunnar Sträng tårögda, men knappast unga moderata liberaler anno 2007 som kände att det var dags att ideologiskt sätta ned foten.

En talande inblick i sinnelaget ges i tidskriften Riksdag och Departemet nummer 13 2008, som citerar finansministern i en notis om en skatteteknisk omläggning:

”Regeringen vill sätta stopp för så kallade underprisöverlåtelser av tillgångar i handelsbolag. Köpare av ett sådant bolag får en fiktiv förlust. Förlusten kan sedan användas för att göra skatteavdrag. När vi sätter stopp för skatteplaneringen får staten in mer pengar, säger finansminister Anders Borg.”

Men det hittills mest häpnadsväckande exemplet på vart hans ”monomana syn” på den ekonomiska politiken, för att citera en erfaren moderat topptjänsteman i regeringskansliet, lett honom är det numera fallna förslaget om att förbjuda privata sjukförsäkringar på arbetsmarknaden.

De privata sjukförsäkringarna

Enligt Anders Borgs idé skulle ingen sjukskriven kunna få mer än 75 procent av lönen i sjukersättning efter ett år. Inte ens genom att teckna en privat försäkring vid sidan om. Ett förslag som inte bara var dömt att falla redan innan det presenterats, utan också föll genom ett sällan skådat starkt motstånd som bestod av i princip varenda aktör i frågan, bortsett då från den moderata politiska ledningen på finansen och dess utlöpare hos arbetsmarknadsministern och eventuellt också socialförsäkringsministern, som formellt men inte reellt hanterade frågan.

Mot förslaget rasade föga förvånande bland annat facken, arbetsgivarna, den samlade svenska försäkringsbranschen, ideologerna på den liberala tankesmedjan Timbro, den samlade svenska politiska bloggosfären, ledarskribenter både till höger och vänster, den politiska oppositionen i riksdagen och samtliga fyra borgerliga partiers riksdagsgrupper. Den gamla kristdemokratiska slitvargen Alf Svensson vädjade till och med till Borg om att inte bara ”tala till hjärnan utan också till hjärtat.”

Men det motståndet bekom inte Anders Borg ett dugg. Stats- och finansministern var redo att iskallt köra över det mycket starka motstånd som manifesterades i den moderata riksdagsgruppen när ärendet föredrogs inför den, enligt uppgifter till Realtid.se.

Det som till slut fick honom att backa och inse att striden var förlorad var argument som kom från de kristdemokratiska kollegorna på finansdepartementet, visar Realtids kartläggning av spelet kring frågan.

En källa på finansdepartementet med god insyn i de politiska staberna skakar uppgivet på huvudet när frågan kommer på tal:

– Problemet med Anders Borg är att han inte vet vad en försäkring är. Han förstår inte att det är en sparform. Enligt hans syn på saken borde vi ju också rimligtvis förbjuda folk att ha pengar på banken, eftersom en tjock bankbok enligt hans resonemang bidrar till att sänka folks arbetsvilja, säger han.

Att Borg ändå lyckades baxa förslaget så långt som han gjorde beror bland annat på att han dels vägrade låta det passera övervåningen på finansdepartementet där den kristdemokratiska staben sitter, men dels också drog en fräck rövare och lanserade det direkt vid sittande bord till partiledarna i förvisningen om att samordningskansliets statssekreterare inte riktigt kunde bakgrunden till att det moderata förslaget tidigare lanserats i interna förhandlingar, men då blockerats av andra förhandlare. Förhandlare som nu inte längre satt i samordningskansliet på Statsrådsberedningen.

I tidningen Vi säger han i en avslöjande intervju med den politiska reportern och författaren Anita Kratz i aprilnumret 2008 som svar på hennes fråga om hur han såg på den på redan på förhand politiskt dödsdömda reformen:

– Vi har tänkt utifrån forskning kring sociala system. Vi vet att en gradvis avtrappning av ersättning är viktig för incitament att gå ur sjukfrånvaron.

Det är en analys som är fullt korrekt om ekonomisk politik endast antas vara konsten att läsa ett stort antal färska doktorsavhandlingar i nationalekonomi och skriva propositionstexter och lagförslag utifrån forskningsrönen. Men om ekonomisk politik kanske är någonting mer utöver det, då finns det mycket i de gångna 1,5 årens politik som tyder på att finansministern fortfarande - trots sin långa tid i politiken - förvånande nog saknar både politisk näsa och fingertoppskänsla.

"Gör det inte!"

Att förstå att det nyligen lagda utredningsförslaget om att tvinga in en miljon svenskar i en statlig a-kassa är ett tecken på samma politiska okänslighet, är lätt att förstå när man läser den före detta kollegan till Anders Borg på Svenska Dagbladets ledarsida; P J Anders Linder som den 15 maj i år utfärdade följande vädjan:

”Tre ord på vägen till regeringen: Gör det inte! Höj inte skatten med 5 000 kronor om året för en miljon människor. Lägg inget förslag om tvångsmedlemskap i a-kassan.”

Frågan är vad alliansregeringen ska göra fortsättningsvis, nu när de politiska program de skrev ihop sig om inför valet redan är genomförda efter endast två år? Ska de genomföra en ny formell Bankerydsförhandling på partiledarnivå, eller låta finansministern styra regeringens politik mer eller mindre på egen hand via budgetförhandlingarna?

I svaret på den frågan ligger kanske också svaret på vem som blir finansminister efter valet 2010. Anders Borg har upprepade gånger sagt att han ser uppdraget som en värnplikt som sträcker sig över två mandatperioder. Frågan är om ÖB och väljarna kommer låta honom göra en sådan lång värnplikt?

Å andra sidan gav det tunga nyinstiftade finanspolitiska rådet ett gott betyg till Anders Borgs arbetslinje i sin rapport den 9 maj i år:

"Regeringens sysselsättningspolitiska reformer, i första hand sänkningen av a-kassan och jobbskatteavdraget, kan antas få betydande positiva sysselsättningseffekter på sikt. De senaste två årens sysselsättningsuppgång beror dock i huvudsak på en positiv konjunkturutveckling", skrev rådets medlemmar.

I huvudsak konjunkturutvecklingen såldes. Anders Borg hävdade naturligtvis att förklaringen till det gynsamma läget främst var regeringens ekonomiska politik. Regeringen och oppositionen lär fortsätta träta om vad som förklarar den sjunkande arbetslösheten, men frågan är om det kommer visa sig ha någon betydelse.

Rimligtvis skapade 2008 års första opinionssiffror en hel del oro i det inre kabinettet i regeringen. Det räcker med att läsa de första raderna i TT:s telegram den 25 januari för att förstå att något radikalt behöver göras, om partiledarna vill fortsätta som ministrar även efter nästa val, och Anders Borg vill göra en värnplikt på åtta istället för fyra år:

Kristdemokraterna hamnar under fyraprocentsspärren, vilket skulle ge socialdemokraterna egen majoritet i riksdagen. I Synovate/Temos nya opinionsundersökning får socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet 58,5 procent jämfört med 37,9 procent för de borgerliga regeringspartierna. Skillnaden mellan blocken på 20,6 procentenheter är den största i opinionsinstitutets 29-åriga historia.

Socialdemokraterna är med sina 46,8 procent större än de borgerliga partierna tillsammans.

Undrar vad Anders Borgs forskarstudier säger om ett sådant försprång för oppositionen?

Andreas Henriksson

frilansjournalist

redaktionen@realtid.se

Platsannonser

Logga in