Vi pratar gärna om träning, pengar, resor, sömn och hur många växter vi ska äta varje vecka. Döden däremot behandlas fortfarande ungefär som en pinsam släkting på en middag: alla vet att den finns, men helst ska ingen nämna den. Forskare och läkare menar att det kan vara ett misstag.
Fem minuter om året kan räcka – därför ska du prata om döden
Vi är både rädda och ovana
Under större delen av människans historia fanns döden nära. Gamla och sjuka vårdades hemma, familjen tog hand om den döde och barn växte upp med att döden var en synlig del av livet.
I dag sker döden ofta på sjukhus, äldreboenden och andra institutioner. Den har blivit något som professionella tar hand om bakom stängda dörrar.
Jakob Ratz Endler, anestesi- och intensivvårdsläkare på Södersjukhuset och författare till boken ”Hantera döden”, har beskrivit förändringen träffande i Läkartidningen.
”Jag tror att folk var lika rädda för döden då som nu, men nu är vi både rädda och ovana”, säger han.
Det är en ganska bra sammanfattning.
Sorgforskaren Lucy Hone säger på liknande sätt till The Guardian att vi lever i samhällen där människor är dåligt rustade för både sorg och död. Döden har blivit det stora onämnbara trots att den rimligen är den mest förutsägbara händelsen i våra liv.
Svenskarna och döden: Vill lämna med en fest
Livet är en fest, sjöng Nationalteatern redan 1972. Nu ska döden också bli det. Svenskarna vill lämna livet med en sista fest. Svenskarna påstås vara
Fem minuter om året kan räcka
Ratz Endler föreslår ingen ny folkrörelse där familjen samlas varje söndag för att diskutera gravstenar.
Tvärtom.
”Pratar man fem minuter om året gör man mer än nog”, säger han.
Det kan handla om enkla saker. Var vill du helst dö? Vill du donera dina organ? Hur ska familjen tänka kring arv? Finns det någon behandling du absolut inte vill ha?
Att prata om detta ser han som en ”kärlekshandling” mot de anhöriga. Om den dagen kommer slipper familjen försöka gissa vad den döende egentligen hade velat.
Samma tanke finns inom den moderna palliativa vården. Socialstyrelsen betonar att samtal om önskemål, prioriteringar och vårdens mål bör ske tidigt vid allvarlig sjukdom.
Döden kan göra livet tydligare
Det märkliga är att samtal om döden inte nödvändigtvis gör livet mörkare.
Snarare tvärtom.
Ratz Endler berättar att döden hjälper honom att sortera bland livets projekt. Är den där tvååriga renoveringen verkligen värd två år? Vad vill barnen minnas? Är det viktigaste verkligen jobbet, bilen eller magrutorna?
”Döden tar bort allt det oväsentliga i livet”, säger han.
Flera experter som The Guardian talat med beskriver samma effekt. Medvetenheten om att tiden är begränsad kan få människor att prioritera relationer och upplevelser framför sådant som i efterhand visar sig vara ganska obetydligt.
En dålig bilkö blir exempelvis mindre dramatisk om man ställer frågan: kommer jag bry mig om detta på min dödsbädd?
Förmodligen inte.
Vården måste också våga säga ordet
Ratz Endler menar att även läkare ibland har svårt att tala klarspråk.
I stället för att säga att en människa håller på att dö används formuleringar som ”slutet är ovisst” eller ”det kanske inte går så bra”.
Problemet är att överlevnad ibland blir vårdens enda mål, även när en lugn och värdig död vore bättre för patienten.
För Ratz Endler har arbetet inom intensivvården därför gett två lika starka professionella upplevelser: att rädda livet på ett svårt skadat barn och att hjälpa en döende patient att få avsluta livet precis som han önskade, utan onödiga slangar och mediciner.
Kanske är det där samtalet om döden egentligen landar.
Det handlar mindre om att dö.
Och mer om hur vi vill leva fram till dess.
Återvinning gör begravningar billigare
Kan intäkterna från metallåtervinning göra begravningar billiga? Frågan är just nu aktuell inom Svenska kyrkan. De allra flesta svenskar som dör kremeras.
