Stockholms framtid byggs just nu i Slakthusområdet. När planerna för den nya konstnärliga högskolan presenterades fanns ministrar, fastighetsdirektörer och akademiker på plats. Men personen som faktiskt ritat byggnaden lyste med sin frånvaro. Detta och mycket mer skriver jag om i veckans dagbok.
Arkitekten försvunnen – då blev jag irriterad på miljardbygget i Slakthusområdet
Det här är Perfect Weekends redaktör Viggo Cavlings dagbok från arbetsveckan. Åsikterna som framkommer är skribentens och återspeglar inte nödvändigt redaktionens uppfattning.
Söndag
Jag har börjat handla på Zalando. Det innebär att man ofta går till Postnord och lämnar tillbaka skor och kläder. Måste säga att processen är mycket smidig. Skickar även några studentpresenter från Skultuna till min syster som måste komma fram till tisdag. Att lämna in paket på posten är ungefär samma känsla som att spela roulette.
Till min stora glädje noterar jag att denna dagbok letar sig in på Realtids topplista över de mest lästa artiklarna. Enligt Kilkaya ägnar du i genomsnitt 56 sekunder åt att läsa denna text. Så kul.
Måndag
Jag och Anna firar Ålands självstyrelsedag på finska residenset på Västra Trädgårdsgatan. De Geers residens från 1700-talet är en märkesbyggnad i huvudstaden. Gillar att Karl XII hänger på väggen, ett ungdomsporträtt. Ambassadören vill inte ta ner porträttet på krigarkungen eftersom det ingår i originalinredningen, men han verkar föredra vår nuvarande statschef. De firade nyligen att adeln i våra länder fyllt 400 år.
Det är förstås lite humor att de 30 000 ålänningarna över huvud taget firar sin självständighet. Man tvingades ju att bli finnar när ryssen började lämna landet den 6 december 1917. Ålänningarna gjorde 1919 en namninsamling som visade att 95 procent av befolkningen ville bli svenskar.
Trots detta bestämde Nationernas förbund 1921 att ögruppen skulle förbli finsk. Dock med visst självstyre, och så blev Åland Nordens Monaco, ett skattefrälse mitt i Östersjön. Jag och Anna har varit där några gånger och kommer gärna tillbaka.
Avslutar kvällen med något att dricka på nyöppnade Brasserie Astrid i Mälarterrassen på Slussen. Det funkar fint med en krog i tre våningar för gäster. Fullsatt. Personalen får springa mycket under ett pass, men ser glada ut.
Tisdag
Äter lunch på bord 14 med min nya advokatkompis Olle Flygt. Patrik Andersson, legend från VM-laget 94, landar bredvid på bord 13. Jag blir alltid väldigt starstruck när jag träffar personer från detta magiska fotbollslag. En gång kom tränaren Tommy Svensson in i väntrummet på SVT när jag låg där och sov. Då blev jag helt galen och började skrika.
Han tyckte det var pinsamt. När Patrik pratar lyckas jag kontrollera mig.
Flaggstängerna från underbara Skultuna kommer fram till min syster i Svalöv. Postnord levererar. Det finns hopp för Sverige.
På kvällen lyssnar vi på Daniel Schatz som skrivit en bok om Sveriges diplomatiska relationer med Israel från 1947 fram till i dag. Detta sker på TapTalks på Hotel Kung Carl. En mycket fin mötesplats under ledning av Astrid Brynolf.
Daniel berättar om hur pendeln gungat fram och tillbaka under årens lopp. Tage Erlander var för Israel. Sten Andersson blev kär i Yassir Arafat. Det tog slut med Göran Persson, men blommade upp igen med Carl Bildt.
Nu är det Jimmie Åkesson som vill leda Sveriges mest Israelvänliga parti.
Tyvärr finns lösningen på detta problem i Teheran och så länge Iran styrs av religiösa fanatiker finns inget vettigt att göra.
På frågestunden undrar jag om Daniel tror att Vänsterpartiets Hamas-svans efter Expressens avslöjande nu kommer att gå över till Nyans, men får svaret att de kommer att stanna hos Nooshi.
I Rosengård gick partiet från 10 till 50 procent i EU-valet när de sa att det var ett val om Palestina. Så kommer det att vara tills palestinierna i Mellanöstern slutar att ärva sin flyktingstatus från sina föräldrar.
Anna köper boken Från Stockholm till Jerusalem som jag också vill läsa.
Onsdag
Säsongens sista studentfirande sker på Lidingö för Ava Ek. Pappa Johan håller ett fint tal. Det gör också Elin Klinga. Villorna på denna ö är imponerande. Varje gång jag lämnar stenstaden slås jag av hur grön resten av huvudstaden är.
Torsdag
Hänger i Slakthusområdet när Atrium Ljungberg berättar att de ska bygga Stockholms konstnärliga högskola som bland annat ska rymma en cirkusskola och det som en gång i tiden var Dramatiska Institutet. Det är svårt att inte bli avundsjuk på alla dem som gått på DI och de som ska gå där i framtiden. Jag kände inte till skolan när jag var ung och hade förstås blivit galen av att söka och inte komma in. Men det har ju gått okej ändå utan en fin skola.
Ett gäng fina människor från regeringen, staden, fastighetsbolaget och akademierna beträder scenen för att prata om miljardbygget som öppnar 2030. Men jag saknar en person: den ansvariga arkitekten. I ett pressmeddelande ser jag att det är firman 3XN från Danmark som är ansvarig, men borde inte denna människa vara på plats och berätta om sitt hus? Och hur hen har tänkt för att skapa denna anonyma byggnad i trä och betong.
Miljonprogrammet byggdes av anonyma ingenjörer och okända arkitekter. Dessa misstag tycker jag inte att vi ska göra om.
Lou går ut högstadiet och jag sjunger Den blomstertid nu kommer för sista gången i Mariakyrkan. En fantastisk plats som jag förstås kommer att fortsätta besöka, men aldrig mer på detta sätt.
Sejouren på Södermalmsskolan avslutas med en picknick i Tantolunden. Lou, 16 år, är ett mirakel. Han skrev brev till sig själv i sjuan och hade nu, bara tre år senare, nått flera av sina mål. Bland annat ett SM i boxning. Det slutade med ett brons innan han lade vantarna på hyllan för att spara sin hjärna.
En mening från talen i kyrkan: ”Att vara lycklig är att ha ett gott humör.” Jag kan bara hålla med Herbert Tingsten och Södermalmsskolans biträdande rektor, även om den senare inte levde upp till sina egna ideal dagarna före denna skolavslutning. Ja, bråk med skolledningen kantade avslutningen. Jag minns att jag hade en liknande konflikt när jag lämnade Pildammsskolan i Malmö. Detaljerna har förstås bleknat, men livet har rullat på med stora och små bråk. Det kommer det att göra för mina söner också.
Jag spelar in vårens sista podcast med Claes de Faire. Han har fått ett nytt jobb i förlagsindustrin och plötsligt är det svårt att hitta en lucka i hans späckade schema för ett möte i Teatergrillens krypta. Men han tror ändå att vi kommer att kunna fortsätta i höst. Håller tummarna.
För första gången på länge är jag inte avundsjuk på att Claes, en betydligt yngre förmåga, fått ett välbetalt jobb med många underhuggare. Jag accepterar mitt öde som frifräsare i mediebranschens utkanter. Jag kommer i framtiden att leva uteslutande på min pennas mirakel. Det var det jag drömde om som ung och mina drygt 20 år som chef i olika positioner på små och stora tidningar måste ses som en omväg. Det var och är livet.
Fredag
Hänger hemma i förorten i Sköndal. Solen är en lynnig vän på terrassen under vårt IKEA-parasoll och i utemöblerna från Jysk. På kvällen tänder jag upp den nya gasolgrillen från Bauhaus och grillar burgare från Willy:s och bränner sönder brödet från Garant. Ser klart Netflix-serien Witness. En outgrundligt sorglig historia om en son som får bevittna sin mammas våldtäkt och död.
Lördag
Vi firar Ib, 19 år, med en utökad skaldjursplatå på Sturehof. Det innebär extra räkor, ostron och havskräftor. Plus hummer och krabba. Jag inleder med en Dry martini och avslutar med vit sparris. Ib börjar bli vuxen nu och funderar på att flytta till Lund och studera. Overkligt förstås för hans föräldrar, men självklart för en person som nu står på egna ben utan något som helst stöd från oss som skapat honom. Det är svårt att inte bli kär i livet när allt blir bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig.
